210218

Jag försöker att sätta fingerspetsen.
Varsamt,
på det som väger.

Februari är alltid den kortaste månaden. Den som sveper förbi.
Botten av en förlossningsvärk, en plats i tiden att vända på och åter segla uppåt.
Min hud är spröd och tunn, så när som på genomskinlig.
Min väska full av inplastade, hoprullade intyg. Människor i gasmasker vill veta vem jag är och var jag bor, om jag är frisk och vad mitt skäl är för att passera gränser.
Jag söker ibland deras blick. Någon försöker att kompensera med en lättsam röst.
Någon annan inte.
Bakom det blå munskyddet kan man tydligt höra sitt andetag. Man kan le med ögonen de dagar som man orkar.

 

För ett ögonblick är vi fysiskt nära, allting hängs upp på stunder som ska hålla oss flytande över tid.
Hennes ansikte så tätt på mitt att vi synkroniserat delar på syret som passerar mellan och igenom oss.
Hennes ögonlock är slutna och varma.
Jag blir distraherad av rytmen i hennes andetag.
Märker hur jag håller tillbaka, s
om om jag vore rädd att stjäla hennes syre.

En annan februaridag innan snön smälter noterar jag ett för mig nytt ord i hennes vokabulär.
Jag försäkrar mig om att jag förstår den fulla betydelsen, men vi pratar inte om det mer.
För mig själv funderar jag över hur det kommer sig att jag så tydligt noterar även de minsta skiftningar.
Kanske kommer orden från någon hon talat lite extra med under de dagar vi varit isär.
Det har hänt förr.

Hon säger att hon är mest rädd för hur allt det stängda kan komma att påverka oss två.
Vår relation.
Jag vet inte om jag egentligen är det.
Det är som om jag inte helt kan släppa oron in i bröstet sedan den dagen jag lyckades leda den ut.
Kanske uppstår det i kroppen en känslomässig resistens.

 

En februarinatt drömmer jag dock att hon lämnar mig.
Det är alltid samma dröm även om detaljerna aldrig är det.
Ett kroppsminne som besöker mig i det omedvetna och formar bilder.
Den handlar om ett precist ögonblick.
Det som innehåller insikten om vad som ligger allra längst bortom vår kontroll.
(känslor, som inte är våra)

En verklighet som blir konturlös och samtidigt sylvass i en och samma stund.
Ett svarthål i ett världshav som ingen sänder vykort från.

 


02 Comments

  • Eva
    Eva 24 februari, 2021 at 14:30

    Skriv en bok, please <3 Tack

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 1 mars, 2021 at 20:47

      Åh <3 Tack.
      Jag hoppas att jag framförallt skall skriva mer.

Comments are closed here.