200430

 

Det blir vår ännu en gång och när allting tystnar försöker jag att finna känslornas rötter.
Det mesta ligger så hårt slingrat i mitt bröst. Sorgen, saknaden, lyckan, euforin..det brustna hjärtat som blev helt men ändå aldrig detsamma igen.

Jag trivs bäst när solen väller in i vårt nya hem.
Jag är oftast mjuk här, två betongtrappor upp precis i höjd med trädkronorna som jag ännu inte lärt känna.
Allt ska bäddas in nu.
Körsbärsblommor ska regna ner över våra fötter.
Tryggheten i det förutsägbara stryker min kind.

Jag rör mig fortfarande mestadels mellan punkter i den ny gamla staden.
Arbetsplatsen,
förskola, skola, hemmet, loppmarknaderna och mataffären där jag alltid köper det sista jag egentligen behöver.
Jag fantiserar samtidigt om möten och nya sammanhang, men sårbarheten gör mig sluten.
Eller om det rentav är slutenheten som vidmakthåller upplevelsen av att vara sårbar.
Jag tänker en tanke om att lämna någonting på glänt.

Lyfta blicken.

Ställa en följdfråga.

 


03 Comments

Leave your comment
  • Rima Al
    Rima Al 2 maj, 2020 at 00:49

    a little faith brukar vara den saknade verkningsfulla ingrediensen. Little faith brukar göra susen. ☺️

  • Eva
    Eva 7 maj, 2020 at 08:50

    Älskar dina texter <3 Älskar. Orden, stämningen och de tankar som väcks i mig. Kramar Eva

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 9 maj, 2020 at 20:01

      Tack <3

Leave your comment

Translate »