September.
Jag har väntat på dig.
På löftena du viskade om under försommarens stickande ljus och högsommarens tryckande hetta.
Dubbelvikt på stigarna som leder genom skogen,
har jag väntat på dig.
Liggandes på rygg i torkat gräs.
På toaletter,
i min bil,
och med dörren till mitt arbetsrum stängd.
Det var sommaren då allting brann.
Och jag har tänkt på ensamheten.
Hur jag aldrig känt den så starkt,
som då jag fött ett barn och då jag brutit ett löfte.
Även om våra upplevelser säkert är olika så lyckas du sätta ord på mina känslor just ikväll. Saknat dina texter.
Tack snälla du <3
Jag har saknat att skriva.
Älskade du. Dina ord är magiska. Jag finns här. Alltid.
<3 <3
Den där ensamheten, dina ord träffar så precist. Kan så finna mig själv nånstans i dina texter. Allt gott till dig!
Tack kära du <3