Om tulpaner, film och liv.

Tulpaner får mig alltid att tänka på min mamma och idag har jag ägnat förmiddagen åt viktigt prat med henne över köksbordet. Så allvarlig jag ser ut, bekymmersrynkan verkar dröja sig kvar, men det finns också mycket hopp i bröstet nu.

Idag är det tulpanens dag och på torsdag börjar Göteborgs lilla filmfestival. Bio med barnen är bland det mysigaste jag vet. Jag tänker mig att vi ska gå på röda mattan-invigning och se Tito och fåglarna på torsdag efter skolan, som ett extra fint avslut på vår vecka tillsammans.

Så fint omslag i år.

Lyssnar på Iris Viljanen, Ska vi fira. Så vacker och känslosam tränger den sig på.

Det är oftast här du hittar mig, med trassligt hår och halvljummet kaffe i koppen. Läser, skriver och försöker komma ikapp mig.

För ett år sedan skrev jag så här.

Lite ledsamt att läsa eftersom jag förstår nu att jag redan då var utmattad och antagligen en bra bit innan dess. Och att jag är utmattad nu har jag precis börjat förstå vidden av. Liksom att vägen framåt kommer att vara färgad av detta. Att den behöver vara långsam, tydlig och noggrant balanserad. Om jag trodde att jag var bra på att ta hand om mig själv innan, så har jag lärt mig en läxa nu. Det hänger ihop mycket med det jag skrev här. Behoven jag vet att jag har, det livsnödvändiga syret, som jag försummat hårt under en lång tid. Så märkligt när man långsamt dras in i ett mående och successivt börjar normalisera och identifiera sig med det. Att den man var innan suddas ut och blir till något avlägset. Någon annan.

Min önskan till dig som funderar över hur du mår och kanske anar att du ligger på gränsen. Stanna upp, läs på och våga vara ärlig emot dig själv. Kanske känns det som om det inte finns något utrymme eller lösning. Så har jag känt länge och skrev om det här. Ofta finns det fler alternativ än du själv kan se, när du står mitt i det, och det är därför det är så värdefullt att våga prata, dela och ta hjälp av sin omgivning.

Jag har ett så fint stöd i min familj, barnens pappa och olika vänskaper. Så tacksam för det. Även om jag är långt ifrån balanserad känner jag mig starkare mentalt än på länge. Jag vet vad jag vill, vad jag behöver och den här gången ska jag göra allt i rätt ordning. Note to self. En gång för alla.

Nu ska jag skära upp mango och gosa ner mig med barnen under en filt i soffan, vi verkar alla vara på lite dåligt humör idag…

Kram på tisdagen


04 Comments

Leave your comment
  • Jessika
    Jessika 15 januari, 2019 at 22:23

    Kram tillbaka ❤️

  • Ann Beskow
    Ann Beskow 15 januari, 2019 at 23:08
  • Emma i Gbg
    Emma i Gbg 16 januari, 2019 at 07:40

    Mina utmattningssymptom hängde delvis ihop med vad du beskriver, det där om att behöva kompromissa för mycket med sig själv.
    För min del handlade det om ett jobb/arbetsgivare med en företagskultur som jag inte alls kunde stå för och som jag ogillade från första dagen. Behövde alltid ”se mellan fingrarna”, försöka hålla distans och ”fejka” att jag ställde upp på de värderingar och förväntningar som fanns. Det tärde. I kombination med stress, press, en prestationsbaserad självkänsla och duktig-flicka-mentalitet så fick jag utmattningssymptom och blev sjukskriven en period. Tog mig tlllbaka, lämnade företaget efter något år och insåg därefter (Bla genom att jag läst om utmattning) hur skadligt det är för välmåendet om man tvingas kompromissa på det sättet med sina värderingar och hur man vill leva. Hoppas du får en ljusare vår, Nanna. Det låter som du är på rätt väg. ❤️

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 16 januari, 2019 at 11:58

      Varmt tack för att du delar med dig Emma. Känner så otroligt mycket igen mig i det där sista. Känner att det har tärt så mycket på mig att behöva reducera så mycket av mig själv i vardagen. Ska bli ändring på det nu, i vår ska jag blomma 🙂
      stor kram där du är

Leave your comment

Translate »