Om personlighet och vad som format mig

En läsare frågade om min personlighet, vad som har format mig och om mina styrkor och utvecklingsområden. En så otroligt intressant fråga! Sådant som jag verkligen älskar att grotta ner mig i, så nu har jag ägnat ungefär en hel dag till att tänka igenom och formulera mig kring detta. Det är förstås ganska personligt och jag har medvetet valt bort att skriva om detaljer som känns för privata. Så detta är mer några skärvor av vad som format mig än en klar helhet.

Jag växte upp i en ganska stor familj, två storasystrar och två yngre bröder, i en liten ort i Dalarna. Vid middagsbordet diskuterades det mycket politik. Min mamma, som är sjukgymnast i grunden, arbetade heltid som förtroendevald inom politik i över 30 år.  Hon var också ordförande för Musik i Dalarna och jobbade mycket med Dalhalla (en fantastisk plats mitt i naturen med magisk akustik). Mamma var borta mycket men ändå närvarande. Min pappa var lärare i engelska, tyska och franska på den högstadieskola jag också gick på. Förutom politik var det mycket kultur. Det var nog varierande hur roligt jag tyckte att det var då, men jag är otroligt tacksam nu för alla klassiska konserter, operor, musikaler, teatrar och konstutställningar de tog med oss på. Vår pappa läste mycket för oss om kvällarna och de inspirerade oss till att spela instrument även om de själva inte gjorde det. Min pappa hade ett bibliotek i källaren som vi barn knappt fick vara i. Hemliga gångar av böcker från golv till tak, tusentals LP-skivor och en öppen eldstad med en eldriven brasa som alltid stod tänd. Därifrån strömmade klassisk musik, 60-tals pop och opera i härlig blandning. Vi reste aldrig på några solsemestrar utan bilade i Tyskland och Holland och åkte ofta till Göteborg om somrarna. Jag tyckte nog att vi hade det lite annorlunda, inte som en “vanlig” familj så som man lätt sneglade sig omkring på kompisarna som tonåring. Vi var många och med föräldrar som alla kände till p g a deras positioner.

Jag tänker att mina föräldrar har gett mig en bred ingång till kultur, något som jag idag behöver konsumera och uppleva för att må bra, jag känner mig hemma i den sfären. De har också gett mig den klokaste grunden i sin syn på människor. De förde sig naturligt mellan olika klasser och med en öppenhet för olikheter, ett feministiskt tänk, gayvänner utan konstigheter (och det låter ju fånigt nu att det skulle vara en grej, men i en liten ort på landet för 40 år sen var det kanske inte lika självklart) och med en självklarhet att alla människor ska vara som de är oavsett kön osv.

I skolan var jag mittemellan, ganska medel i det mesta men duktig på det jag tyckte om som svenska, syslöjd och estetiska ämnen. Eftersom jag gick på samma skola som min pappa jobbade på blev betygsättning något intimt och känsligt och jag har flera gånger upplevt att lärare har satt sämre betyg än jag förtjänat för att inte riskera att få höra att jag favoriseras på något sätt. Jag älskade svenska och att skriva och hade femma på allt jag gjorde men fick ändå fyra i betyg, medan andra omkring fick femmor fast de inte hade gjort lika bra ifrån sig. Minns hur jag gick all in och stickade en tröja i syslöjden när jag gick i åttan, tog hem den och stickade lätt maniskt för att jag tyckte att det var så himla roligt. Men när jag kom till skolan med den ifrågasatte min lärare om det verkligen var jag som hade stickat allt det där, nej det kunde det inte vara, bestämde hon sig för.

Jag tror att rollen som mittenbarn kan ha påverkat mig då jag både ser den där viljan att vara till lags, medla och att alla ska vara nöjda. Men också en mer uppmärksamhetskrävande sida, ett slags kämpande om platsen. Som barn var jag den som oftast flängde iväg på annat än att vara hemma med familjen. Jag lekte nästan konstant en kompis som jag lärde känna på förskolan, genom låg – och mellanstadiet. Jag fick följa med henne och hennes skogshuggarpappa på så många äventyr, en riktig lekpappa som byggde grejer, tog oss med ut i skogen, övernattade i deras avlägsna stuga vid en tjärn i skogen, hade med varm buljongsoppa i termos och lät mig ha en kattunge hos dem. Han visade mig något annat än det jag fick från mina föräldrar. När jag var 12 år försvann han spårlöst mitt i vintern. Var borta i nästan två veckor innan han hittades död i sin bil. Mina minnen från den tiden är inte jätteklara, men som vuxen har jag tänkt tillbaka på det med en helt annan blick. Kan se hur kämpigt de hade det, att livet innehöll så mycket annat som jag inte förstod då, och kanske om psykvården hade fungerat att han hade fått den hjälp han behövde, kanske hade han levt idag.

Mina föräldrar hade lite olika sätt att stötta oss kring framtiden. Den ena ville absolut se oss akademiskt utbildade, medan den andra mer pushade för att kreativitet och drömmar var viktigt. Här tänker jag att jag hade behövt en mer enad front, få hjälp att se konsekvenser och vikten av att skapa något stabilt, ett stöd i att fatta beslut rätt för mig. Mamma kom från en sträng uppfostran där det var totalt förbjudet med aggressioner och min pappa med helt andra förebilder, vilket gjorde de väldigt splittrade när det kom till konflikthantering. Jag tror deras motsättningar i kombination med att skolan inte peppade mig i det jag brann för, har påverkat mig så att jag aldrig riktigt vetat var jag ska ta vägen eller vad jag velat. Jag har haft en föreställning om att arbetslivet antingen är akademiskt fyrkantigt och tryggt eller kreativt konstnärligt men utan trygghet. Jag har förvisso pluggat en hel del på universitetet, men aldrig med en tydlig plan, snarare varit den där kreativa själen som styrts av lust och med en kniv i ryggen fram till nu. Båda delarna är ju så himla bra att ha med sig om man lyckas kombinera dem, så som jag gör nu i och med utbildningen jag läser. Den där oförmågan att hantera konflikter i uppväxten har också gjort att jag alltid har tyckt att konflikter och arga människor är väldigt jobbigt. Jag skulle nog inte säga att jag är konflikträdd, utan mer att jag känner stort behov av att reda ut om jag känner att något bubblar under ytan, att det är viktigt att kommunicera även om det känns jobbigt. Människor som tiger, istället för att prata om det som är svårt, får det att krypa i kroppen på mig.

En grej som jag tror format mig en del är rollerna vi olika syskon fick. Detta är ingen kritik mot mina föräldrar, ser ju själv hur lätt det är att tänka på barnen utifrån deras personligheter. Jag fick rollen som den trevliga, utåtriktade, extroverta tjejen, men också den känsloladdade som inte kunde kontrollera mina känslor. Hon som blev så arg att hon låg på golvet och sparkade och skrek (vilken unge gör inte det?), hon som var orädd, oblyg och vild. När jag tänker på den här lilla tjejen tänker jag att hon nog kände sig ganska missförstådd många gånger, ingen som riktigt visste hur de skulle ta emot eller vägleda i känslorna. Vet inte hur många gånger jag fått höra (och fortfarande får höra från släktingar) om hur arg jag var som liten, något som jag som vuxen haft med mig mer som en känsla av att jag är jobbig, att det är jobbigt med en människa som känner mycket och starkt oavsett vad anledningen är. Idag är jag mycket mer balanserad, men när en känsla är överväldigande känner jag också starkt att jag borde hålla den tillbaka för andra, liksom ursäkta den.

Vi har just nu en kurs i operativ projektledning i skolan, så de senaste veckorna har vi pratat mycket om olika teoretiska personlighetstyper och gjort en hel del tester. Man ska förstås inte ta ett sådant test för fullständig sanning, utan mer som en indikation. Summan av de tester jag gjort är ändå ganska lika och jag tycker att jag känner igen mig i mycket. Jag är kreativ, mer introvert än extrovert, intuitiv, sökande, drömmare, idealist och medlare.

Jag skulle själv beskriva mig som introvert fast öppen. Social när det stämmer, osocial när det inte gör det. Jag är kommunikativ, har oftast lätt att uttrycka känslor och tankar och få flow, men i slutändan beror det också på vem mottagaren är – om mottagaren inte är nyfiken tillbaka sluter jag mig snart inåt. Jag älskar att dyka djupt ner i samtal, men blir fort uttråkad om jag hela tiden måste driva samtalet framåt. Jag framstår nog som ganska lugn och lite reserverad med nya människor, men har mycket passion och glöd i mig som flammar upp när jag känner mig trygg med människorna omkring eller när jag är ensam. Älskar egen tid och har ett stort behov av att samla energi i min egen bubbla. Då lägger jag mycket tid åt reflektera över allt yttre och inre som pågår, allt för att komma framåt som människa.

Jag har alltid varit intresserad av psykologi och mänskliga relationer och dras också mot det i ett rum. Känner av pulsen och känner mig ofta manad att stötta och hjälpa om någon mår dåligt. Jag går mycket på intuition och magkänsla i det jag gör men försöker att alltid väga in förnuftet. Jag har alltid drivits mycket av lust, jag har en tendens att triggas åt det lätt maniska hållet. Detta är ett av mina utvecklingsområden och något som jag funnit mer balans i på senare år.

Jag har också fått jobba med mina olika känslostämningar. Som yngre var pendlingarna som sagt väldigt starka och gick från vitt till svart på bara några sekunder. Som vuxen tänker jag att det nog varit ganska hormonellt, i kombination med högkänslighet och allmän tonårsförvirring. Som vuxen kan jag fortfarande pendla, men jag känner mig trygg i att känslorna inte är statiska och kan därför vänta ut en dipp utan att den blir dramatisk, jag blickar inåt och tar hand om mig själv då.  En vän skrev så fint häromdagen att min känslighet genomsyrar mig. Att den gör mig lyhörd och mottaglig. Att jag är en streber som kämpat mycket i motlut och att jag emellanåt kurerar mig med nostalgin.

Min styrka är att jag förlitar mig till grunden jag står på även när det svajar omkring, har modet att göra förändringar även om jag inte vet exakt vad det kommer att leda till och ett starkt jävlar anamma som kommer fram som en superkraft när det behövs. Jag jobbar på att planera mer långsiktigt för att skapa trygghet ur ett större perspektiv, en helhet. Jag skulle också behöva vara snällare emot mig själv som förälder. Där är jag ofta hårt dömande och tänker att jag skulle kunna göra det ännu bättre, trots att jag vet att jag gör det bra på många sätt.

Jag messade mamma och frågade om hon kunde beskriva mig med några meningar, för att se om hon beskrev mig på liknande sätt. Så här svarade hon:

“Jag tänker på dig som mellanbarn. Försvann absolut inte syskongruppen, men fick kämpa för din plats. Stort känsloregister. Du är stark och skör, ibland i samma andetag. Positiv, kreativ, envis. Du är ditt mål trogen tills du bestämmer dig för något annat. Kan ompröva. Dina livserfarenheter gör dig trött, sann, glad och vacker. Du är rolig och spännande. Är jag ute och cyklar? Lite läskigt att slänga ur sig detta rakt på, men det kom spontant..Kram, jag är så glad att du finns i mitt liv <3”

 


07 Comments

Leave your comment
  • Emma i Gbg
    Emma i Gbg 25 november, 2019 at 17:11

    Så fint att lära känna dig lite mer! Fint din mamma fångar vem du är också. Jag känner igen mig i ganska många drag. Framförallt för att jag också har mycket känslor – känslorna kommer snabbt och är intensiva, men svalnar också snabbt. Delar med mig av en insikt jag gjorde tidigare i år och som hjälpt mig som känslomänniska.En psykolog/kollega som jobbar på mitt jobb beskrev hur individer kan vara olika när det gäller känslor genom 1) hur lätt känslorväcks 2) intensitet – hur starkt man känner känslor och 3) varaktighet – hur länge känslor stannar. Den modellen hjälpte mig att bättre förstå varför min man och dotter å ena sodan, å jag å andra sidan ”krockar” känslomässigt. Jag känner lätt, intensivt men svalnar snabbt (allt kan vara bra igen en kort stund efter att jag blivit jättearg) medan min man har lång stubin, mindre intensiva känslor men de sitter i längre… Inte helt lätt kombination…
    Passar på att tipsa om P1 ”kropp & själs” avsnitt om känslor också.

  • Annelie Swärd
    Annelie Swärd 25 november, 2019 at 17:23

    Så fint skrivet av både dig och din mamma ✨

  • Ann
    Ann 25 november, 2019 at 18:08

    ❤️❤️❤️

  • Sofia
    Sofia 25 november, 2019 at 22:38

    Men gudars skymning Nanna ! Vilken nära text, underbar text, fantastisk på så många sätt. Som en hel bok i ett blogginlägg ! Du är en stjärna på ord! Och i samma andetag minns jag att jag glömt svara på ditt mess men ändå var jag tvungen att skriva här först. Tack för du skriver ♥️

  • Erika
    Erika 26 november, 2019 at 07:39

    Så otroligt fint Nanna! Har bara en känsla av wow!
    Det får mig att börja fundera över vem jag själv är, det är något som jag nog inte tänker särskilt mycket på, men som kanske skulle vara hjälpsamt att ha lite bättre koll på! Så att man kan lyfta det som är positivt och bra, och acceptera och förstå sådant som kanske inte är lika positivt. Tack för att du delar med dig!

  • Kajsa
    Kajsa 26 november, 2019 at 09:33

    Så himla fint och ärligt! Tack för att du skriver, öppnar upp många dörrar hos mig över vem jag själv är och vad som format mig.
    Tycker så mycket om att landa här inne, det är alltid så välkomnande. Du är en bästis fast du inte vet om det 🙂
    Ha en varm dag!

  • Hannah
    Hannah 3 december, 2019 at 17:19

    Tack för att du skiver och beskriver så öppet och ärligt!
    Så fint med din mammas text också, fick en tår i ögat nästan.
    Ska testa att göra samma sak med min mamma.

    Känner igen mig så himla mycket i allt du skriver!

    Stor kram!

Leave your comment

Translate »