Om normer, skam och gemenskap

Jag fick en kommentar från en läsare som uttryckte en kluvenhet till att anordna en tillställning som bygger på att andra fixar det mesta. Den landade lite taggigt i mig, även om jag förstår att det kanske inte var menat så. Har funderat över vad det var i orden som nästan påverkade mig mer än när jag fått kommentarer kring valet att separera. Ska se om jag lyckas förklara min vinkel på det, vad det var i orden som tog på mig. 

Jag tror att de flesta människor överlag tycker att det är svårt att be om hjälp, vi vill gärna visa att vi kan klara oss själva själva, inte vara beroende eller andra till last. Det senaste året har jag tvingats bli bättre på att fråga, men också medvetet börjat ifrågasätta varför jag tycker att det känns svårt eller skamligt att inte själv räcka till i alla lägen. Istället för att rikta skammen emot mig själv har jag känt en spretig frustration som handlar om normer, föreställningar och förutsättningar. Känner mig arg och maktlös när jag tänker på alla andra som liksom jag har separerat och kämpar för att få ihop en varm och trygg vardag för sig själva och sina barn. Att tillvaron är uppbyggd på ett sätt så att pusslet nästan blir omöjligt för oss att lägga själva.

Mina tips på en härlig fest med mycket fokus på att ta hjälp av människor i sin närhet var inte främst menat som ett allmänt tips till människor att ta till så fort något ska firas, utan jag ville mer visa att det inte behöver vara omöjligt att bjuda in till firande om man står i en sådan situation. Att våga rucka på stoltheten och be vänner och familj om hjälp. Kanske just för att känslan av att inte ingå i en traditionell familj eller tvåsamhet blir som tydligast vid högtider och födelsedagar. Det är då ensamhetskänslorna blir som starkast för många, känslan av att sväva lite utanför gemenskapen som ett normativt familjeliv innebär. Tänk att just då få känna tryggheten i att luta sig lite extra mot dem man tycker om. Att det är ok. Det stödet och den hjälpen vill jag själv innerligt gärna ge till någon annan. 

Jag tänker inte att min egen tillställning byggde på att andra fixade den, utan mer att jag fick hjälp från många olika håll och tillsammans kunde vi skapa något som blev fint och härligt för många. Inför min egen fest tänkte jag mycket på att jag ville möjliggöra möten mellan människor jag visste skulle tycka om varandra, ge dem så mycket jag kunde utifrån min nuvarande kapacitet genom att kombinera, sammanföra, samla i ihop och rama in allt som jag tycker om på en plats. Varje enskild insats var enorm för mig, men jag tror samtidigt att varje person kände sig som en gäst på en intim och kärleksfull plats, att det inte på något vis hängde på hen om festen skulle bli av eller inte. 

Jag ser min egen ekonomiska och fysiska situation som tillfällig, men tänker att det finns många andra som är i min situation alltid, varje dag, år ut och år in. Känner mig trött och less på att så mycket i tillvaron bygger på att man är två. Tryggheten och förutsättningarna, så lätt att ta för givet när man ingår i det. Så sorgligt om det ska handla om att man behöver ha en viss standard, helst ingå i ett tryggt familjesammanhang för att ha möjligheten eller känna sig värd att bjuda in, pga att man inte kan genomföra det på egen hand. Själv vill jag jobba för en tillvaro som är mjuk, hjälpsam och inkluderande oavsett förutsättningar. Kan vi inte hjälpa varandra att nå dit istället?

 

<3


08 Comments

Leave your comment
  • Lisa
    Lisa 1 september, 2019 at 20:14

    Inför bröllop är det ju det enda tips par får, ta hjälp med saker. Varför ska man inte ta tillvara det inför alla fester, alla som kommer är ju där för att de älskar en. Bättre med sådana presenter än ännu fler saker man inte vill ha/behöver.

  • frida
    frida 2 september, 2019 at 07:21

    SÅ bra skrivet! Första tiden efter min skilsmässa kände jag mig så sorglig och ensam. Ingen annan var i min sits (trodde/tyckte jag). Nu, efter ett par-tre år känns allt annorlunda och så mycket lättare. Och armén av vänner har växt, och växt. Viktigt också – jag känner varken skam eller sorg.

  • Victoria_ Alittlebliss
    Victoria_ Alittlebliss 2 september, 2019 at 20:06

    Tycker att du skriver och belyser det så bra, det behövs. Att våga prata ekonomi, ensamhet och be om hjälp. Det är jätteviktigt och dina ord gör skillnad!

  • Malin
    Malin 4 september, 2019 at 01:34

    Jag läste inte kommentaren på samma vis som du och andra tycks ha gjort. Sannerligen inte som en kritik utan bara en reflektion tror jag.

    Tycker det är fint att kunna ta hjälp av andra. Men hur många har den rikedomen? För det är en annan sorts rikedom än den ekonomiska, att ha människor omkring sig som kan och vill ge ett handtag. Jag har den inte och skulle jag arrangera en sån fest tror jag ingen skulle komma.

    Javisst kanske kluven har ett drag av skam som Tuva Minna Linn skriver. Men den skammen? Det är ju inte något man sätter på sig själv, den är som så mycket annat också en produkt av andras bemötande och sociala normer.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 4 september, 2019 at 19:56

      Givetvis är skammen precis som alla andra känslor triggad av något, ibland befogat, ibland (oftast kanske just med skam) inte. Det är ju därför det är viktigt att lyfta fram den och prata om den. Vet inte hur det jag skrev landade, men det var på inget vis menat som en kritik mot att känna skam…utan ett ifrågasättande av känslans befogenhet i just den här situationen.

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 6 september, 2019 at 21:42

      Malin, dina ord berörde mig och jag är helt med dig. Har tänkt mycket på det du skriver att vi har olika sorters rikedomar eller “kapital” som inte behöver vara just pengar, något som jag innan din kommentar redan tänkt att jag skulle vilja lyfta i ett inlägg. Jag förstår att det jag beskriver handlar om en annan sorts rikedom som inte är självklar för alla.

      Tycker om samtalen som gror här inne och försöker att alltid ta ett steg tillbaka när jag tolkar det andra skriver. Som du skriver kan det verkligen tolkas på olika sätt och i slutändan är jag glad att saker och ting lyfts upp även när vi tycker och tänker olika här inne. Tycker om att bli lite utmanad i mitt sätt att se på saker och få chansen att förstå något eller se ett nytt perspektiv.

      kram till dig på fredagen

  • Emma
    Emma 4 september, 2019 at 15:49

    Så bra skrivet! Det finns så mkt bilder vi har av hur det ”ska” vara. Som sociala regler. Och bryter man mot dem så kan skammandet komma. Men så Viktigt det är att bryta mot dem, ofta. Så höga krav vi sätter på hur man ska vara och göra för att vara ”rätt”. Klara sig själv är nog en sådan. Man Ska vara självständig och kraven sätts så högt ofta. Jag tycker det är fantastiskt det du öppnar för istället. Med mitt eget bagage som innebär att det inte finns någon egen familj längre-(alltså inga föräldrar eller syskon)- en tomhet som är avgrundsdjup ibland-så ger din inställning hopp!

  • hannah
    hannah 4 september, 2019 at 22:10

    ett ämne så enormt fint att prata om..!
    tack..!

    får mig att tänka på en grej vänner till mina föräldrar startade,
    de bjöd in till trädgårds-fix på hösten, alla fick hugga i och sedan
    bjöds det (i det fallet som tack liksom) på mat och vin.
    samtliga inblandade var alltid rörande överens vilken skatt de där
    festerna var, – de som inte hade egen trädgård fick några timmar
    av det där arbetet som kan visa sig vara så meditativt,
    det uppstod fler fantastiska samtal i det metodiska arbetet sida vid sida,
    på ett helt annat vis än att sitta ‘ordnat runt ett bord’ kanske alltid kan.
    det spred sig till både vår-version och att trädgården, festen och
    hjälpen bytte plats. vem som hjälpte vem mest frågade vi oss aldrig
    när höstlöven brann ikapp och lökarna bäddades ner ihop med en hel
    massa nya tankar och känslan av gemenskap rotade sig.

    varm kram,

    hannah

Leave your comment

Translate »