Om kärlek och modet att vara

Igår efter jobbet träffade jag min syster på café Kultur. Vi hade två samtalsämnen som hela stunden handlade om. Båda två hade något stort och pirrigt att berätta för varandra om, och jag gick därifrån med ett kuvert i min hand och ett lyckorus i bröstet. Tog en spårvagn till stan med den här sången i öronen (lyssnar nästan alltid på den när jag är glad) och gick till saluhallen för att köpa med mig ostar, oliver och bröd. Gick också förbi Bunches och valde ut tre sorters blommor i den färgkombination som jag hade föreställt mig i fantasin. Ranunkel, tulpan och solbollar. Bara namnet solboll gör att det spritter till inombords, eller hur?

Ikväll ska jag packa med mig ostar och tillbehör och åka hem till min vän Lo. Vi ses inte speciellt ofta, men ändå finns hen alltid i mitt bakhuvud på ett vackert vis, och när vi ses dyker vi alltid djupt in livets både vackra och svåra sidor. Det var förförra hösten som våra vägar korsades via Tinder, medan jag fortfarande hade en relation med min passionerade, utmanande spanska kärlek. Finns det något jag känner mig tacksam över är det alla fina människor och spännande möten jag har fått uppleva genom att sista tiden av vår relation var i en mer öppen form. Det var inte på något vis enkelt eller självklart, men vår kärlek ledde oss dit. Hans bild av kärlek var öppen och fri, så mycket större än en fysisk attraktion till någon. Han längtade efter att dela precis allt, inte begränsa eller moralisera över varandras lustar. Lita på varandra så starkt att inget skulle behöva censureras eller döljas. Kärlek handlar om att ge, inte om att kräva. Väldigt vackra tankar i teorin tycker jag, men så mycket svårare att praktisera i verkligheten. Jag har nog aldrig känt mig så älskad av någon och ändå tvivlat så starkt på kärleken. Tillslut skiljes vi åt eftersom våra behov inte gick att förena, och nu tänker jag på honom som en fin lite avlägsen vän, någon som lärt mig massor om mig själv och livet genom sin egen övertygelse, ärlighet, nyfikenhet och kommunikativa förmåga. Jag ser vår relation som ett avbrott, det finns ett tydligt före och efter honom, en tid som gjort mig stark, härdad och övertygad. Jag har funderat hundratals timmar kring hur jag faktiskt vill leva, och jag tror att jag vet på ett ungefär… Att kärlek handlar om att ge och inte att kräva, är jag i alla fall säker på.

Nu finns det så mycket jag vill prata med Lo om, vill höra hela berättelsen om när hen bestämde sig för att byta till ett mer könsneutralt namn, om hur det kändes att berätta det för ungdomarna på jobbet. Om Ickebinär innebär en känsla av att vara både kvinna och man, mitt emellan eller varken eller. Just för Lo. Tror att detta kommer bli en djup och innerlig kväll.

Jag beundrar verkligen modet att vara sig själv, att våga lita på sitt inre och på sitt eget omdöme. Beundrar Lo som går sin väg och fattar beslut som går i linje med den hen känner sig som. Precis som jag beundrar Andrés som vågade vara sann emot sig själv och berätta om sina innersta drömmar för mig även om han visste att risken fanns att förlora mig på vägen. Hur tänker Du om kärlek? Vad beundrar Du?

Och imorgon ska jag äntligen få träffa mannen som får mitt inre att pulsera. En fantastisk känsla som jag inte upplevt, just så här, på väldigt länge eller ens någonsin. Inget möte i livet är exakt det andra likt… Visst är det fint att det är så.

Imorgon ska jag berätta vad som låg i kuvertet <3


08 Comments

Leave your comment
  • Annacate
    Annacate 24 mars, 2018 at 15:13

    Stort hjärta på det här inlägget!! <3

  • Linda
    Linda 24 mars, 2018 at 16:07

    En fantastisk text. Jag tycker att du skriver som bäst när du gläntar en aning mer på dörren och blir lite mer personlig än annars, utan att du för den skull blir för privat. Gissar att det kostar på lite grann och jag tror inte det är något man orkar eller kan vara i varje inlägg. Tack för att du delar med dig så fint!

  • Eva
    Eva 24 mars, 2018 at 17:04

    Älskar detta inlägg <3

    Som mamma till en son som föddes i som flicka och som genomgått en sk könskorrigering – med all smärta som det inneburit och innebär för samtliga inblandade – kändes det så fint att få läsa detta inlägg.

    Tack för att du visar närvaro och tack för att visar denna med/- mänsklighet och tack för att du visar sådan klokskap som krävs för att förstå något lite extra på djupet av detta komplexa som det innebär att vara människa <3

    När jag märker att en människa har gått ett litet extra varv för att söka förstå oss människor får jag hopp om mänskligheten. Det krävs ibland något lite extra av oss för att förstå varandra. Det är när någon gjort det jobbet som det spritter till i mig av hopp. Det finns ett uttryck som inte gör sig riktigt lika bra på svenska: "I am another you." Jag är du. Och du är jag. Vi är alla speglingar av varandra. Vi är alla vågor i ett och samma hav.

    //Eva.

  • Hedvig
    Hedvig 25 mars, 2018 at 08:05

    Du är så otroligt klok och vacker min älakade syster, SÅ himla fint formulerat❤

  • Plockat vid vägkanten
    Plockat vid vägkanten 25 mars, 2018 at 16:43

    […] om i fredags. Den vackraste av manlighet, eller kanske mänsklighet, när en är sig själv. Nanna skrev precis om det, om att vara och tro på sig själv och sina […]

  • Frida Schüler
    Frida Schüler 25 mars, 2018 at 20:45

    Vilket underbart inlägg Nanna! <3

  • Karin
    Karin 25 mars, 2018 at 21:15

    Ord och text som förklarar så mycket av det innersta att vara människa. Tack. läser igen och begrundar. /Kram

  • När jag behöver landa
    När jag behöver landa 28 mars, 2018 at 22:15

    […] jag säger godnatt vill jag tacka för era hjärtan och fina kommentarer på mitt inlägg Om kärlek och modet att vara. Speciellt Evas ord stannade kvar länge, länge och jag har klippt in det sista, eftersom det var […]

Leave your comment

Translate »