Om helgen

Det passerade en helg och innan dess en resa till Stockholm. Kom hem alldeles påfylld av värme efter en långlunch med mina vänner Anna och Malin som driver Mrs Mighetto. Länge satt vi mellan sol och skugga i skiftande samtal om allt möjligt i våra liv. Med mig hem fick jag så mycket fint till barnen. Lillasyster satt länge och funderade, valde, jämförde och kollade in detaljer på och omkring alla dessa magiska sagodjur.

Nybakat bröd på helgen är givet. Just denna morgon var det lite ruggigt och mörkt utanför så jag tände ett ljus för mysets skull. Idag är det sommarvärme utanför men jag känner mig helt redo att gå in i hösten.

Alltid och i oändlighet.

Lillasyster hade två kalas på agendan

Så vi slog in paket i tapet och hon pimpade med limpistol och nagellack, skrev hälsningar i regnbågens färger.

Lockade hår

och tatuerade.

Älskar hennes outfit! Redo för kalas.

Denna helg har jag också suttit på min systers gård och pratat om något viktigt medan barnen lekt med kusinerna. Jag har sett två avsnitt av Olive Kitteridge på HBO (verkligen ett tips), badat från vår favoritklippa och ätit middag hos pappan. Jag har också sprungit midnattsloppet och tagit konsekvensen av det.

Jag blir lite full i skratt när jag tänker på hur jag själv funkar. Jag har en enorm tilltro till min egen kropp när det gäller. Litar fullt på att jag klarar en mil trots att jag knappt tränat och dessutom varit utmattad och inte fullt fungerande. Sov riktigt dåligt natten innan och en liten del av mig började tvivla, men nej, klart jag klarar det.  Istället för att delta i den festliga stämningen och gemenskapen tog jag på mig lurar och vände energin inåt. Sprang mig igenom Göteborg till Dusty Springfield, Janis Joplin och Steve Wonder.

Någonstans i mörkret när löpningen börjat kännas automatisk kom jag att tänka på mig själv som tioåring. Då vann jag överlägset 60-meters distansen mot byns alla mellanstadieskolor. Vår klass hade bara tränat på en gräsplan innan, så att man skulle hålla en viss bana hade jag inte fattat på själva tävlingsdagen. Jag bara kutade på och korsade grannens bana, nära att bli diskad, men eftersom jag var så pass mycket snabbare än de andra hade jag inte stört någon annans lopp och fick ändå min medalj. Året efter kände jag mig superpeppad och tänkte att 800 meter skulle gå lika lätt, så jag gav järnet och…  efter halva loppet fick jag bryta och min kompis mamma fick köra hem mig och bädda ner mig, kraschade helt slutkörd och illamående i sängen.

Och nu. Älskar att springa lopp eftersom det ger mig en ram och en kick, själva tävlingsmomentet (endast emot mig själv) driver mig framåt. Men priset jag får betala är total obalans i kroppen i ungefär ett dygn, med dånande huvudvärk, illamående och allmänt skakig. Har ännu inte hittat någon magisk form för hur jag ska återhämta mig bättre än jag gör med massor av vätskeersättning, socker, salt, sömn osv. Jag gissar att det är just att förbereda mig bättre och inte bara gå all in när det verkligen gäller. Känner lite ömhet för den där tioåringen och inser att jag har kört på ungefär likadant i själva livet fram tills nyss, fort fram och som om det alltid finns en genväg menad för mig.

Känner mig så stark och tacksam nu att jag har fått möjlighet att stanna upp i tillvaron. Tänka och känna efter på riktigt. Äntligen gör jag allt i rätt ordning istället för att bara rusa på med kortsiktiga lösningar och flyktvägar, släcka bränder. Ska försöka ta med mig det när det kommer till träning också. Den viktiga balansen, förberedelsen och avvägningen.

Det blev ett utsvävande så här på måndagen, önskar dig en fin vecka nu.


1 Comment

Leave your comment
  • Ann Beskow
    Ann Beskow 26 augusti, 2019 at 23:02

    Jag minns den fina 10-åringen som det var igår Och jag är så glad över dina nya vägar i livet ❤️ Och njuter av ditt språk i varje inlägg

Leave your comment

Translate »