Kvinnors begränsningar i kulturlivet – en essä

 

Jag tappade tråden lite. Ett läkarbesök, sjukt barn och livet kom emellan och jag fick vänta en dag med att publicera detta. Som jag har berättat tidigare har jag ägnat sommaren åt att fördjupa mig i Nobelpriset, Svenska Akademien och kvinnorna. En universitetskurs på halvfart som har löpt över sommaren. Kursen har varit en liten avstickare från vad jag tidigare läst på universitetsnivå, psykologi och filosofi som ligger mig varmt om hjärtat, men wow så intressant med litteratursociologi och speciellt denna kurs som kom till efter metoo. Så viktigt att våga lyfta och syna alla olika sorters vinklar där kvinnor begränsas och underordnas. Nedanstående essä var en del av sluttentan och jag blir innerligt glad om du vill läsa och reflektera kring ämnet. Hela listan på källor finns med i slutet för den som är intresserad av att läsa mer. Ok, vi kör.

<3

 

Kvinnors begränsningar att ta plats i kulturlivet inom och genom Svenska Akademien

År 1786 instiftade Gustav III Svenska Akademien bestående av arton herrar och män. Gustav valde själv ut de tretton första medlemmarna, som sedan valde in de återstående fem. En plats i Akademien skulle vara livslång och kunde endast upphävas genom antingen uteslutning eller döden.[1] Detta har förstås påverkat Akademiens sammansättning av ledamöter som i över ett sekel endast bestod av män och som genom åren har ersatts med nya män. I början av 1800-talet hade Akademien en osynlig ledamot, nämligen Anna Maria Lenngren. Hon kunde dock inte väljas in, dels eftersom kvinnor var omyndiga, dels eftersom det stred mot Gustav III:s instiftelsebrev att Akademien skulle karaktäriseras av ett samhälle av Aderton Herrar och Män. [2] Redan från starten fanns alltså två stora hinder för att kvinnor skulle ha en möjlighet att delta i denna mansdominerande kultursfär.  Utöver dessa två hinder kan vi även se kvinnornas begränsningar att ta plats ur flera andra perspektiv som har påverkat genom tiderna och fortfarande påverkar i dagens kulturliv.

Svenska Akademien har länge varit en av Sveriges ledande kulturinstitutioner och Nobelpriset anses som det största och mest prestigefyllda utmärkelsen inom litteratur.  Alfred Nobels önskan var att priset skulle delas ut till ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”,[3] något som sedan stått öppet att ifrågasättas och tolkas vad det ska inbegripa. Detta är också intressant ur det kvinnliga perspektivet, vem som har tolkningsföreträde och vad som är idealiskt och för vem. I artikeln ”A prize for grumpy old men?” lyfter Marika Hedin de begränsningar som hindrat kvinnor att ta samma plats som männen och få den uppmärksamhet de förtjänar. Hon pekar bland annat på att priserna delas ut i ett system av mansdominerande institutioner som förlitar sig på kontakter och personliga relationer, vilket förhindrar talangfulla kvinnor att bli nominerade eller belönade för sina prestationer. Vidare skriver hon att kvinnor i större utsträckning haft svårt att kombinera familjeliv med det hårda arbete som ligger bakom framgångarna. [4] Hon tar också upp exempel på hur Akademien uttalat sig om kvinnliga nobelpristagare som menar att deras författarskap ger röst åt kvinnliga upplevelser snarare än mänskliga upplevelser. Däremot anses manliga pristagare skriva om mänskligheten i allmänhet. Som exempel tar Hedin upp Nadime Gordimer, som fick Nobelpriset 1991 och Harold Pinter som mottog priset 2005. Gordimer skrev om politik, klass och förhållandet mellan vita och svarta i Sydafrika, men i sitt pressmeddelande om priset lyfte Svenska Akademien Gordimers upplevelser och medkänsla som något specifikt feminint. I pressmeddelandet om Pinter, som skrev nästan uteslutande om manliga relationer, berörde Akademien över huvudtaget inte kön eller hans upplevelser som specifika för män. Fler kvinnliga författare, så som Selma Lagerlöf, Doris Lessing och Toni Morrisson, tas upp som exempel på hur kvinnors författarskap bedöms efter feminina egenskaper som empati, moderskap och värme och istället för att ge röst åt mänskliga upplevelser ger de en röst åt kvinnliga upplevelser. De definieras inte utifrån talang och verk, utan utifrån kön och anses inte tillhöra den bredare kategorin som skriver om det mänskliga tillståndet. [5]

I Den litterära processen beskriver Furuland huvudleden: produktion, distribution och konsumtion. Att bli antagen och publicerad är ett nålsöga för debutanter och oftast en formalitet för en redan etablerad författare. Ett erkännande från Svenska Akademien är en mycket viktig passage för att nå ut till en större publik, författaren får ett slags fribiljett in i den övre kultursfären och en garant till fler utgivningar och att etablera sig både inom och utanför Sverige. Furuland beskriver en återströmning som indirekt innebär att många författare med en trogen krets av samma köpare får en egen publik som ekonomiskt gör författarskapet möjligt.[6] Om vi tänker oss Svenska Akademien och litteraturinstitutioner världen över som tillsammans står för nominering och urval av kandidater ser vi ett system som till större delen består av män som i sin tur är benägna att nominera andra män. Dessa män rör sig inom ett socialt fält; en avgränsad grupp människor som strider för något som är gemensamt för dem, begåvade med rätt sorts habitus och redo att spela spelet.[7] Tillsammans besitter de ett stort mått av kulturellt och socialt kapital som hjälper dem att bibehålla sin överordnade ställning. Detta kapital kan utnyttjas i kampen om makt, prestige och pengar,[8] där kvinnorna i dikotomin blir underordnade, ständigt bedömda efter kön och inte prestation. Mannen är normen och ska alltså täcka in hela människans existentiella livsåskådning. Genom deras blick och bedömning är kvinnors upplevelser ett eget smalt ämne som endast riktar sig till en mindre grupp individer, nämligen andra kvinnor. Men denna ”mindre grupp” är ungefär halva jordens befolkning och dessutom den större konsumtionsgruppen inom kultur idag. Filip Hallbäck visar i en sammanställning att det funnits gott om kvinnor som blivit nominerade till Nobelpriset i litteratur men i slutändan är det endast fjorton kvinnor av drygt hundra som tilldelats det. [9] Hur hade nomineringen och priset sett ut om kvinnor och män var jämnt representerade inom detta system för att tillsammans ge röst åt hela mänskligheten?

År 1909 tilldelades Selma Lagerlöf, som första svensk och första kvinna, Nobelpriset i litteratur. 1914 blev hon invald i Svenska Akademien och därmed den första kvinnan. Att tacka ja var ingen självklarhet och hon vägde för – och nackdelar emot varandra. Slutligen tackade hon ja, och ett invägt skäl tyckes vara att ett nej skulle göra det svårare för kvinnors tillträde i framtiden. I sitt tal vid inträdet i Svenska Akademien citerade Sara Danius Selma Lagerlöf:  ”Jag skulle ha vilja ha gjort något duktigt, innan jag bleve invald”.[10] Är det typiskt kvinnligt att vara så självkritisk? Har någon man tidigare uttryckt sig så ursäktande inför att ta plats på denna kulturarena?

Yvonne Hirdman beskriver förhållandet mellan könen som ett genuskontrakt, ett kontrakt uppdraget av den part som definierar den andra. Genuskontrakten är konkreta föreställningar om hur män och kvinnor ska bete sig emot varandra i olika situationer och utföranden. Hirdman menar att dessa genuskontrakt ”ärvs” genom generationer, genom att modern introducerar dottern, fadern introducerar sonen. Hon menar också att mellanrummet mellan maskulinum och femininum bör sättas i centrum för förståelsen och att det är ur isärhållandet mellan könen som den manliga normen legitimeras. Ju mindre isärhållandet verkar desto mer illegitim blir den manliga normen. [11]  Jag tänker att ju mer jämställdheten ökar i samhället, desto mer absurda framstår Svenska Akademiens stadgar, regler och strukturer. Kanske är det just nu det vältrar över och att krisen bidrar till en förändring framåt. Hirdman pekar på historiska perioder som ekonomisk kris och krig men jag tänker att vi kan applicera det på krisen i Svenska Akademien där flera ledamöter tvingats utmana sina förväntade positioner i samband med metoo. Sara Danius, som var ständig sekreterare vid tidpunkten då Jean-Claude Arnault anklagades för sexuella trakasserier av ett antal kvinnor, anlitade en advokatbyrå för att utreda alla ledamöters förhållande till honom. En självklarhet tänker jag som utomstående och säkert många med mig. Något som en god ledare är ytterst ansvarig att gå till botten med. Men istället ledde hennes agerande till massiv kritik inom Akademien, hon fick stöd från ett fåtal medlemmar och blev samtidigt i en artikel utnämnd, av Horace Engdahl, till den av alla ständiga sekreterare som lyckats sämst med sitt uppdrag. I samma artikel skriver han: ”Enligt min mening är detta uttrycket för en desperat maktkamp, där ständiga sekreteraren mobiliserar sitt manskap för att klamra sig fast vid sin position”. [12] Danius utmanade fältets utarbetade spelregler och det uppdragna genuskontraktet när hon klev utanför det förväntade. Hirdman menar att genuskontraktens många intrikata trådar binder könen till varandra i olika beroenden och tvångsformer och att gränsöverskridandet föder direkt våld och motstånd. [13] Det vore intressant att veta hur förloppet hade sett ut om ständige sekreteraren vid tidpunkten varit en man. Hur hade han hanterat krisen och anklagelserna? Hade han sopat det under mattan? Om han hade lyft frågan liksom Danius, vilket stöd hade han fått och hade han suttit kvar på sin stol idag?

Källor:

Bourdieu, Pierre. ”Några egenskaper hos fälten”, Kultur och kritik, övs Johan Stierna, 1997.

Danius, Sara, ”Jag skulle vilja ha gjort något duktigt innan jag bleve invald”, DN Kultur, 2014-12-22, https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jag-skulle-vilja-ha-gjort-nagot-duktigt-innan-jag-bleve-invald/

Engdahl, Horace, ”Jag förfäras över råheten i Akademiens maktkamp”, Expressen kultur, 2018-04-10, https://www.expressen.se/kultur/ide/jag-forfaras-over-raheten-i-akademiens-maktkamp/

Furuland, Lars, ”Litteratur och samhälle, om litteratursociologin och dess forskningsfält”,  Litteratursociologi: texter om litteratur och samhälle, 2:a uppl, Johan Svedjedal, Studentlitteratur AB, 2012, s. 15-49.

Gesser, Bengt, ”Pierre Bourdieu”, förord i kultur och kritik av Pierre Bourdieu, övs Johan Stierna,

1997.

Hallbäck, Filip, ”Kvinnor som varit kandidater till Nobelpriset i Litteratur 1901-66”, Pdf MyMoodle, kurs 1LI148, webbsidor:

https://www.nobelprize.org/nomination/archive/list.php (hämtad 2019-04-30)

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/juana-de-ibarbourou (hämtad 2019-04-30)

https://www.svenskaakademien.se/nobelpriset/nobelpriset-i-litteratur-pristagarna (hämtad 2019-04-30)

Hedin, Marika, A Prize for Grumpy Old Men? Reflections on the Lack of Female Nobel Laureates’

Gender & History. Vol.26 Nr.1 April 2014, s. 52–63.

Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”. Litteratursociologi: texter om litteratur och samhälle. 2:a uppl, Johan Svedjedal, Studentlitteratur AB, 2012, s. 455- 474

Svensén, Bo, Snille och smak, Svenska akademien förr och nu. Norstedts, 2015.

[1]  Bo, Svensén, Snille och smak, Svenska akademien förr och nu. Norstedts, 2015, s 16.

[2] Svensén, s. 26.

[3] Svensén, s 147.

[4] Marika, Hedin, A Prize for Grumpy Old Men? Reflections on the Lack of Female Nobel Laureates’ ,Gender & History. Vol.26 Nr.1 April 2014, s. 61.

[5] Hedin, s. 60.

[6] Lars, Furuland, ”Litteratur och samhälle, om litteratursociologin och dess forskningsfält”,  Litteratursociologi: texter om litteratur och samhälle, 2:a uppl, Johan Svedjedal, Studentlitteratur AB, 2012, s. 36-37.

[7]  Pierre, Bourdieu. ”Några egenskaper hos fälten”, Kultur och kritik, övs Johan Stierna, 1997, s 128.

[8] Bengt, Gesser, ”Pierre Bourdieu”, förord i kultur och kritik av Pierre Bourdieu, övs Johan Stierna, 1997, s. 11.

[9] Filip, Hallbäck,”Kvinnor som varit kandidater till Nobelpriset i Litteratur 1901-66”, Pdf MyMoodle, kurs 1LI148, webbsidor:

https://www.nobelprize.org/nomination/archive/list.php (hämtad 2019-04-30)

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/juana-de-ibarbourou (hämtad 2019-04-30)

https://www.svenskaakademien.se/nobelpriset/nobelpriset-i-litteratur-pristagarna (hämtad 2019-04-30)

[10] Sara, Danius, ”Jag skulle vilja ha gjort något duktigt innan jag bleve invald”, DN Kultur, 2014-12-22, https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/jag-skulle-vilja-ha-gjort-nagot-duktigt-innan-jag-bleve-invald/ , s 2.

[11] Yvonne, Hirdman,”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”. Litteratursociologi: texter om litteratur och samhälle. 2:a uppl, Johan Svedjedal, Studentlitteratur AB, 2012, s. 462.

[12] Horace, Engdahl, ”Jag förfäras över råheten i Akademiens maktkamp”, Expressen kultur, 2018-04-10, https://www.expressen.se/kultur/ide/jag-forfaras-over-raheten-i-akademiens-maktkamp/ , stycke 4.

[13] Hirdman, s 63.


02 Comments

Leave your comment
  • Kajsa
    Kajsa 11 september, 2019 at 09:28

    Mycket intressant, väckte många tankar och funderingar. Jag funderar också på när denna självkritik uppstår, som du nämner kring Selmas tal. Varför underordnar vi kvinnor vår styrka och kunskap? Anpassar oss in i en mall, som många av oss inte mår bra av och som jag tror bland annat är varför så många av oss också går sönder. Varför får inte vi slå oss för bröstet och säga det där gjorde jag jäkligt bra?

  • Monica Kallin
    Monica Kallin 11 september, 2019 at 13:43

    Väldigt bra skrivet,mycket intressant attt läsa och så oerhört viktigt detta är ju. Männen är ju på många håll i världen fortfarande i allmänhet ganska dåliga på att släppa fram kvinnan ( för att inte prata om länder där det fortfarande råder ett stort förtryck) och man kan ju verkligen undra hur det fortfarande kan vara så. Vad är de gentligen så rädda för?
    Jag tror dock även att kvinnor måste bli ännu bättre på att lyfta inte bara sig själva ,men även andra kvinnor och kanske inte alltid stå och heja fram männen.
    En känd framgångsrik kvinna ( i Sverige) sa en gång; att bakom varje framgångsrik man står det en kvinna och bakom varje framgångsrik kvinna så finns det en skilsmässa. Det får ju en onekligen att fundera några varv.
    Tack för en alltid lika intressant blogg <3
    Monica i Rom

Lämna ett svar till Kajsa Avbryt svar

Translate »