Första tiden som mamma

Jag fick en fråga från Sara:

“Eftersom jag precis har en nykläckt minimänniska hemma och går i någon sorts förvirrad dimma kring postförlossning, amning, bebis, föräldraledighet, förmaningar, egna och andras förväntningar med tillhörande lyckönskningar samt det där om att NJUTA så skulle jag så gärna vilja höra dina tankar om det. Även om jag förstår att det ju är längesen för dig och kanske inte aktuellt. Jag tycker mest att en är glad om en hinner duscha..förstår inte hur andra gör?”

Det känns både oändligt länge sen och väldigt nyss när jag tittar tillbaka i mitt arkiv av bilder, letar runt i minnet av den första perioden som mamma.

Jag minns tydligt att jag tyckte att den första tiden var väldigt omtumlande. Jag kände som Sara beskriver det att jag knappt hann duscha. Jag oroade mig nästan konstant över att barnet skulle känna sig övergivet om jag inte var där med bekräftelse, tröstande, sjungande och vaggande. Minns att jag blev stressad när andra vuxna ville hålla innan jag själv lärt känna. Minns att jag tyckte att det var konstigt att ingen på MVC hade berättat att omställningen kunde vara stor inte bara på ett positivt sätt. Att jag hade önskat att någon stöttat och förberett mig på att det också kunde vara svårt och innebära osäkerhet att bli förälder, parallellt med en helt oslagbar kärlek. En person i min närhet sa en gång att få barn är tusen gånger svårare än man kan föreställa sig innan och en miljon gånger underbarare.

Jag tänker att det är så individuellt hur man reagerar och känner. Säkert en kombination av många faktorer som samspelar. Vilken personlighetstyp man är i grunden, hur barnet är, hur stort behov man har av sömn, återhämtning, vilka känslor ansvaret väcker i en själv osv. Tänker också att det tar en tid att landa i det nya, att det är naturligt att det vänds lite upp och ner. Med andra barnet var omställningen inte alls lika stor och jag var mer förberedd på vad som skulle hända.

Det jag mest tänker på så här i efterhand är hur kort varje fas var. Detta säger jag inte som en uppmaning att njuta av stunden, utan mer ett konstaterande. När någonting kändes oändligt, som att inte få sova om nätterna för att istället sitta och amma timme efter timme med ömma bröstvårtor, så kunde det i stunden kännas som om det skulle vara så för resten av livet. Att jag aldrig skulle hinna duscha eller bara ta hand om mig själv igen. Låter ju så självklart nu, men i stunden kändes varje fas så lång. Antar att det beror på att man kanske inte tänker sina bästa tankar när man konstant sover för lite, hormonerna rusar osv. Det hjälper mig fortfarande att tänka i perioder som är svårare att hantera än andra att det inte är något statiskt tillstånd, allt förändras och omformas.

I efterhand kan jag fråga mig själv om njöt tillräckligt mycket när de var små, samtidigt minns jag små glimtar som jag sparat på och det kanske var just då jag njöt som mest. Närvaron i stunden och minnena. Tror kanske att det är så för de flesta småbarnsföräldrar. Jag minns enskilda stunder av medveten närvaro, som ett tillfälle när jag låg med ett bankande oroligt hjärta en natt och började koncentrera mig på att andas i takt med honom. Använder fortfarande den strategin när jag inte kan sova. Borrar in ansiktet i barnens hår och andas med dem.

Föräldraledigheten försökte vi dela så gott vi kunde utifrån hur vår situation såg ut. Jag var hemma något längre än pappan för att det funkade bäst just då, men jag skulle sträva efter att dela lika om det var möjligt.

Hoppas detta inlägg kunde vara till hjälp på något sätt för någon.

<3

 


1 Comment

Leave your comment
  • Emma i Gbg
    Emma i Gbg 31 oktober, 2019 at 12:53

    Har en liknande erfarenhet som din Nanna och ”brevskrivaren”. Upplevde det som en väldigt stor omställning att få barn och tror som du Nanna att det handlar om flera faktorer som samspelar – i mitt fall min personlighet (känner å tänker/grubblar lätt och stressar lätt upp mig ex), att jag har ett ganska stort behov av att vara och ha tid för mig själv, fick barn relativt sent, känslig för sömnstörningar och slarvig (glömde alltid något när vi skulle ta oss utanför lägenheten och det stressade mig). Parallellt med det var det en otrolig lycka över att vi fått barn efter ett par års kämpande (ivf osv). Så här i efterhand kan jag sörja att jag inte får ett nytt försök (blir inga fler barn) med ett syskon, med alla de erfarenheter jag gjorde med vår dotter. Tror jag hade varit lite coolare idag men det beror ju på att jag gjort det en gång tidigare.

Leave your comment

Translate »