En familj fast isär.

Elin lämnade en så fin kommentar häromdagen, ett urdrag:

“älskar hur du benämner barnens pappa och hur fin relation ni verkar ha, tänker att era barn är så lyckligt lottade som har er och vilken styrka och kärlek det måste ge dem, att få växa upp så är värt så mycket mer än att växa upp med två föräldrar som bor ihop men ändå inte har en god relation. Pepp och kramar till dig!”

Det är fem år sedan jag sprang slingan längs vattnet på ön där vi hade hyrt ett sommarhus. Jag minns att jag kände mig så fruktansvärt ensam i insikterna som landade i mig där och då. Nästan ingen i min umgängeskrets hade separerat, ingen att luta mig emot med den erfarenheten, få stöd och hjälp att blicka framåt. Minns knappt hur jag tog mig igenom den första tiden av totalt kaos. Skuld, skam, oro, ekonomi, bostad, uppdelning, högtider, barnen. Elins kommentar fick mig att tänka att det är dags att dela med mig lite mer, på ett nytt sätt, genom en serie krönikor på temat separation. Om du har följt mig länge och genomgående kanske du känner igen vissa rader som jag plockat in från bloggen men nu i en sammanhängande text. Här nedan finner du första delen av en serie på fyra: En familj fast isär, begränsningar, tomrum och utanför.

Bilden ovanför är min absoluta favoritbild i min telefon. Barnen och deras pappa på stranden i Ile Rousse förra sommaren, min livskamrat på håll som jag känner så mycket värme inför och våra älskade barn. Denna bild symboliserar precis allt det jag hade önskat.

 

En familj fast isär.

Halvt vaken, halvt kvar i drömmen vaknar jag tätt intill henne. Hon upprepar orden flera gånger.
”Jag vill stanna hos dig, jag vill stanna hos dig mamma!” Igår kväll var det pappan hon längtade
efter medan hon snurrade runt bland trassliga lakan i ett hav av gosedjur.
Jag håller henne nära, stryker hennes hår från ansiktet. Försöker bekräfta hennes känslor, låta
allting kännas, inte kapsla in tårarna. En lång kram innan vi stiger ur sängen. Jag borstar hennes
hår och gör hennes önskefläta medan hon äter upp sin morgongröt.

Jag tänker på sommaren då barnen fortfarande var små. Hon hade blöja, han var knappt fyra.
Stugan vi hyrde på ön, badplatsen, kylväskan med pastasallad, värmen, trädgården och de fina
sommarkvällarna. Hur vi förflyttade oss från stugan vid havet till huset vid sjön. Släktingar samlade,
böcker i hängmattan, fräkniga barn och en sommar som tycktes oändlig.

Om kvällarna satt vi på verandan med vin och varsin bok. Vi hade kunnat djupdyka i samtal,
skrattat åt dagens äventyr, drömt om framtiden ihop. I stället tornade en tystnad upp som en
kompakt vägg mellan oss. Varje morgon sprang jag längs vattnet med en klump i halsen och en
brand inombords. Det svåra i att mötas när orden föll platt mot golvet. I huvudet skavde
tankarna: kan inte dela på barnen, kan inte vara utan barnen, kan inte göra så mot barnen. Den
moraliska kompassen tog en riktning, magkänslan en annan.

När sommar övergått till höst omformades orden och insikten inom mig. Nej! Så här kan vi inte
göra mot barnen. Vi kan inte hålla ihop tills de blivit vuxna, för att sedan lasta dem med det. Låta
dem vara anledningen för oss att hålla ihop. Plötsligt glasklart vad vi måste göra.

Vi pratade och pratade. Kom överens och berättade för barnen. Storebror tyckte det var
spännande att flytta, lillasyster för liten för att förstå. Vi delade saker och tiden med barnen mellan
oss. Höst övergick i snöslaskig vinter och längtan efter barnen var brutal. Första julen utan dem.
Jag ville snabbspola och tänkte att när syrenen blommar kommer jag att vara på en annan plats.

När syrenen blommat om i flera år har livet isär blivit vår vardag. Jag tankar närhet och kärlek när
barnen är hos mig. Njuter av egen tid, kreativitet och vuxen närhet när de är hos pappan. Vi firar
nyår och påsk alla fyra. Äter middagar ihop och nattar varsitt barn. När de somnat pratar vi om
föräldraskap och om våra nya liv. När jag är ledsen finns han där och kramar mig. Säger att han
och barnen alltid finns och att jag alltid kommer att vara världens bästa mamma. Vi blommar ut på
varsitt håll och barnen är alltid centrum mellan oss.

Nu har lillasyster borstat sina tänder. Vi packar och tar spårvagnen hem till pappan. Jag springer
genom allén och längs vattnet för att komma hem till mitt. Stannar till vid ett dike, plockar de sista
vitsipporna och tänker på hur fint vi har det nu. Hur kilometrarna mellan oss är kantade med kärlek.
Övertygad om att barnen känner det. Ingenting känns viktigare.


16 Comments

Leave your comment
  • Amanda
    Amanda 18 augusti, 2019 at 13:33

    Så vackert skrivet att det kommer tårar<3

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 20 augusti, 2019 at 10:31

      Blir så glad, tack <3

  • Emma
    Emma 18 augusti, 2019 at 13:43

    ❤️❤️❤️

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 20 augusti, 2019 at 10:48

      kramar! <3

  • Hanne
    Hanne 18 augusti, 2019 at 19:38

    Så fint! ❤️

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 20 augusti, 2019 at 10:32

      kramar <3

  • Kristina
    Kristina 18 augusti, 2019 at 20:13

    Så vackert och innerligt du skriver, det här inlägget berörde verkligen. Det gick rakt in. Livet kan verkligen kasta omkull en på så många sätt men det kan bli riktigt fint ändå.
    Jag har följt dig i många år och du har verkligen en unik förmåga att beröra genom ord.

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 20 augusti, 2019 at 10:32

      Blir otroligt glad över dina ord. Det får mig att vilja dela med mig mer av text, varm kram

  • Elin
    Elin 18 augusti, 2019 at 21:10

    Wow! Nanna ❤️ Så glad att jag vågade skriva min kommentar, du beskriver så starkt och vackert! Dina ord är viktiga för många tror jag! Tack för att du delar!

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 20 augusti, 2019 at 10:32

      Tusen tack Elin!! <3

  • Anna
    Anna 18 augusti, 2019 at 22:07

    Jag läste ditt instagraminlägg och fick bråttom att läsa vad du skrivit här.
    Så fint men ändå så otroligt sorgligt!
    Jag gråter! Det är ju den finaste kärlek ändå att värna om varandra och sina barn så som ni verkar göra och vad gör det om man inte har så mycket att prata om jämt?
    Eller vem har ens det jämt?
    Jag bara undrar och tänker att ni säkert skulle kunna ha allt under samma tak med.
    Bättre än många! Min hjärna får inte ihop frivillig separation mer än vid otrohet eller elakhet.
    Allt annat tänker jag man kan påverka om man vill.
    Jag får sån ångest av barn och föräldrar som längtar!
    Säkert för att jag själv är uppvuxen med separerade föräldrar.
    Tack för att du delar med dig! ❤️

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 20 augusti, 2019 at 10:47

      Tack för att du vill läsa Anna <3

      jag förstår att det kan vara svårt för vissa att förstå detta val, vi lever alla med olika erfarenheter som färgat oss.
      Beslutet att separera har förstås väldigt många fler nyanser än vad som ryms i en krönika eller blogg och var inte något enkelt eller lättvindigt beslut. Förstår att det kan låta för "enkelt" om det "bara" handlar om att inte ha något att prata om, men det finns så mycket mer i dom orden. Förstår också att det kan vara svårt att förstå valet utifrån hur fint vi har det nu, men att vi har det så fint nu är ju är ett resultat av beslutet. Jag är helt övertygad om att föräldrarna måste må bra tillsammans och som solitära individer för att ge sina barn det bästa. Funkar det inte ihop kan det funka isär, som för oss. Nu behöver barnen aldrig uppleva en hotfull tystnad, pressad stämning, eller vuxna som inte trivs i vardagen. Istället har de två glada föräldrar som kan ge dem en trygg, varm uppväxt. För mig är det otroligt viktigt att lära mina barn att lita på sitt eget omdöme, våga lyssna inåt. Om jag inte själv gör det, hur ska jag då kunna lära dem? Vill att de ska leva med vissheten att man alltid kan påverka sitt liv, ge sig själv det man behöver för att växa som människa. Att man kan leva och växa upp på många olika sätt, att tvåsamhet inte är det enda sättet. Kanske blir det ett eget blogginlägg om detta. Har så mycket jag skulle vilja utveckla, men stannar här. Kram på tisdagen!

      • Anna
        Anna 20 augusti, 2019 at 15:53

        Tack för svar! Jag förstår och tycker allt låter så klokt och väldigt fint och för alla parters bästa.
        Jag vill gärna att du skriver mer om sådant när du får tid och ser fram emot de kommande delarna kring detta ämne. Kram
        ❤️

  • Astrid
    Astrid 19 augusti, 2019 at 08:59

    Så vackert! <3

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 20 augusti, 2019 at 10:47

      Tack Astrid! <3

  • Emma i Gbg
    Emma i Gbg 21 augusti, 2019 at 06:41

    Sitter på bussen å känner hur ögonen tåras av din text. Så otroligt fint beskrivet. Sorgesamt och lyckosamt på samma gång. Den där tiden innan separationen som du beskriver grep tag i mig speciellt. Ibland känner jag att vi är på väg dit, andra perioder känns relationen mycket mer självklar (kan inte tänka mig ett liv utan honom..) Antar det är så livet är. Å att de där vågorna, mellan highs and lows, blir speciellt tydliga hos vissa, mer känsliga personer (som mig).

Leave your comment

Translate »