Dagarna efter

För varje dag som går skiftar den färg. Den vackraste pionen jag vet.

Den bleknar. Från varm och kraftfull rosa till ljus aprikos. 

Vidöppna, vita, pudriga blad börjar lossna och singla ner ett efter ett.

I samma takt som bladen faller försöker jag landa i de senaste dagarnas alla känslor. En händelse där hon var väldigt nära en olycka som hade kunnat förändra hela livet på bara några sekunder. Jag har svårt att inte spela upp bilderna i huvudet om och om igen med alla sinnen påkopplade, trots att jag inte var där. Men genom pappans berättelse blir händelsen lika mycket min. Jag hör fågelkvitter, känner doften av gräs, solen i ansiktet, ljuden av skrik, känner paniken, synen när ens barn tappar kontrollen i en backe och inte kan bromsa, bildäck som tvärbromsar i dammigt grus. Vårt älskade barn, hon klarade sig med några skrubbsår och det finns inga ord för tacksamheten. 

Vill bara hålla henne nära nu. 


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »