2017 – första delen

Jag fastnade i mitt eget känsloträsk när jag skulle börja summera 2017. Det finns ju så många sätt att beskriva det på… Ville jag berätta för dig om jobb och föräldraskap, om pirret i bröstet över en ny blombukett och alla fina möten och roliga jobb under året. Eller ville jag skriva naket om kärleken och branden inombords.

I januari flyttade anemonerna in igen och jag var tvungen att stänga honom ute för att hitta tillbaka till vilka känslor som var mina. Så lätt att jag tar emot någon annans och bygger berg av sådant som inte är mitt.

Det var flera stora saker som tog slut samtidigt eftersom Kiosken stängde och min relation tog slut på samma gång. Jag kan erkänna att jag kände mig vilse, men samtidigt en känsla av att vara fri… Jag önskade mig något alldeles nytt, rent och djupt och funderade mycket över vem det skulle kunna vara. Tänkte på min vän Kristina och hur nära jag kom en annan kvinna mentalt för länge sen.

I februari kom en stor kompakt färgsprakande bukett med tulpaner levererade till mitt jobb. För vågorna, så stod det på kortet, och det kanske är den kortaste men kärleksfullaste mening jag någonsin fått. Vi pratade djupt och innerligt och hans känsloliv påminde så mycket om mitt att vi till slut tappade bort varandra i känsloträsket. Vad är mitt och vad är ditt?

Jag minns februari som en månad då vi var hemma mycket och tog hand om feberpannor och ilskna vattkoppor vecka ut och vecka in. Men med scones och pyjamas dagen lång känns allt lite lättare, alltid, eller hur? Jag träffade också Malin och Anna för första gången och jag tror aldrig jag träffat några som fått mig att skratta så mycket under en och samma kväll som dessa tjejer. Underbara!

Barnen tatuerade sig med Mrs Mighettos magiska tatueringar och vi dansade till Laleh här hemma och jag minns att jag skrev om hur just sådana tillfällen kan få mig att gråta och inte kunna sluta, samtidigt som jag stenhård kan gå igenom separationer och andra kriser utan en tår.

I mars var jag inbjuden till italiensk frukost hos Blomrum som precis hade kommit hem från San Remo med helt ljuvlig Vallmo och massa annat fint från lokala blomsterodlare. Jag fick komponera och plocka med mig ett fång precis på mitt eget sätt, vilket ju är bland det bästa jag vet! I mars började jag också skriva på ett alldeles särskilt roligt uppdrag för Sandberg wallpaper, bland det finaste förtroende jag fått.

I april någon gång korsade en väldigt speciell person min väg, och utan att jag var beredd sögs jag med på ett sätt som nästan aldrig hänt förut. Du vet, kemi, och viljan att bara vara just där och ingen annanstans. Han berörde något djupt inom mig med sitt sätt att vara.

I april gjorde jag också ett jobb tillsammans med annacate för Forum för Poesi & Prosa som också var på det där viset som får mitt inre att pulsera av lycka. Vi skulle göra i ordning en scen för Linn Ullmann och Bob Hanssons uppläsning på Musikens husOrd och mönster flöt ihop, jag lyssnade på Nils Frahm varje kväll och lät texterna långsamt hitta sin form.

Och här någonstans försvann alltihop. En sjukdom stod i vägen, omständigheter, dålig tajming och säkert mer än vad jag känner till. Men det är smärtsamt när något abrupt tar slut och särskilt om det inte har fått ett avslut. Jag behöver kommunikation, alltid, vad sanningen än må vara. Så lätt att skapa mina egna annars.

Här bland lammen landade jag varmt och mjukt en dag i april. Precis den sortens ro och närvaro som jag skulle behöva lite oftare. Tur för mig att det snart är april igen…

Jag kan bara summera första delen av 2017 som väldigt känslosamma månader. Jag tror att 2018 kommer att bli mer balanserat för mig. Det är i alla fall mitt mål.

Varm kram till dig nu <3


04 Comments

Leave your comment
  • Linnea
    Linnea 10 januari, 2018 at 08:31

    Hej Nanna! Jag har inte följt din blogg särskilt länge men måste bara säga att jag tycker om den mycket och att det här inlägget var fint att få läsa. Kram!

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 11 januari, 2018 at 21:26

      Åh vad glad jag blir över dina ord Linnea, fint att du hittat hit! stor kram

  • Hallin
    Hallin 11 januari, 2018 at 20:49

    Jag har läst din blogg länge men aldrig kommenterat. Varför inte kan man fråga sig. För jag läser dina texter långsamt och tar in varje detalj av bilderna. Så fint du beskriver trots mycket smärta och känslor. Tack!

    • Nanna van Berlekom
      Nanna van Berlekom 11 januari, 2018 at 21:25

      Tusen tack för dina ord. Det betyder nog mer än du anar, blir verkligen jätteglad <3 varm kram

Leave your comment

Translate »