Så självklart och ändå inte

En söndag som flera andra passerar förbi. En påfrestande jobbvecka med tågstrul och svordomar över galningar som hotar om att bomba tåg får en annan innebörd när en nyhet om en bekants bortgång nådde mig i lördags. Så himla himla ledsamt och alla tankar till familjen. Nu är jag bara tacksam över att jag efter mycket om och men faktiskt kom hem tilll slut. Och jag har säkert tjatat om det här förut, men min son sa till mig när min farmor dog, att vi kanske ses igen, i vårt bästa minne. Och hur han än menade där och då, 7 år gammal, så har jag bestämt mig för att det är så jag vill tro att det kommer bli efter allt det här. Vill gärna dela med mig av den tanken. Nu är jag på väg till Göteborg för att möte upp Mari, imorgon ska vi äntligen få jobba med Lilling-boken igen. Utanför tågfönstret håller solen på att gå ner och livet pågår i stort och smått, på vissa platser verkar världen rasa samman och på andra visar sig moder jord från sin bästa sida. Det här med att leva. Så självklart och ändå inte.

SparaSpara


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »