About motherhood to a six year old…

Att vara mamma är ingen dans på rosor, det är många taggar som får en att
blöda och brista många gånger. Sedan ett halvt år tillbaka testas jag gång på gång
till bristningsgränsen 
och jag tycker inte om mig själv när jag hör min egen röst tjata
om och om igen, en röst jag inte längre känner igen och tålamodet
 som inte längre finns där.
Att vara mamma till en sexåring är nog den svåraste prövning jag 
någonsin varit med om.
Han kramar mig hårt och visar villkorslös kärlek och vill aldrig att jag ska försvinna ena stunden,
medans jag i nästa stund skrattas rakt i ansiktet när han blir tillsagd och vägrar att göra som
jag säger och jag känner att jag bara vill åka bort, långt långt bort medans tårarna bränner bakom ögonlocken.

 

 

Han vill göra allt själv, älskar att hjälpa till men bara på hans egna villkor,
han växer och utvecklas och på något sätt känns det som om 

jag stoppar hans utveckling när jag gång på gång tvingas säga nej. Ett nej som inte har
någon betydelse längre.
I morse när jag kom hem efter att ha lämnat honom på förskolan brast jag i gråt.
Tårarna rann och tycktes aldrig vilja sluta rinna.
Min kärlek är oändlig för denna lilla pojke men ibland känner jag att jag inte orkar vara

mamma längre, när dessutom allt riktas bara mot mig.
Hur sätter man gränser utan att vara den som förbjuder hela tiden och tjatar?
Hur behåller man tålamodet och vad gör man när man sagt samma sak tjugo
gånger och han vägrar att lyssna?

Har ni liknande erfarenheter så snälla ge mig tips!

/trött mamma som vill rymma


Kläderna till min envisa lilla pojke (som jag älskar så mycket men som
gör mig galen många gånger) 
kommer från Marloe Jr.


17 Comments

Leave your comment
  • Diana
    Diana 7 juni, 2018 at 20:58

    I feel you! Har också en sexårig son och det är en känslomässig berg- och dalbana. Det jag tycker har fungerat ganska bra för oss är att involvera honom i konfliktlösningen i stil med ”hur tycker du att jag ska göra för att du ska lyssna på vad jag säger?” Rekommenderar också att låna/köpa Trotsboken, kände mig stärkt efter att ha läst om sexårstrots i den – även kallad lilla tonåren.

    • Anna Malmberg
      Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 23:12

      Tror också det är bra tt involvera dem och låta dem bestämma en del med. Det jobbiga är när de vill bestämma allt. Åh måste verkligen kolla upp trotsboken, behöver alla tips jag kan få! stort tack Diana!

  • mary
    mary 7 juni, 2018 at 22:04

    Känner igen mig-ibland känns det som man vänder ut och in på sig själv och ändå misslyckas. Men i vissa perioder som är extra jobbiga kanske
    man kan kompromissa lite mer och låta
    barnet få bestämma lite mer, även fast det känns som man gör fel…..och att det går emot det du själv tycker. För en del barn som är extra envisa och starka funkar inte standardlösningar…En till sak som har hjälpt mig är lågaffektivt bemötande. Lättare sagt än gjort, men kan man så märker man skillnad. Försök behålla lugnet, det kan funka! Lycka till, det kommer lugna ner sig! Sexåringar är små tonåringar!

    • Drömma-Lotta
      Drömma-Lotta 8 juni, 2018 at 06:43

      Lågaffektivt bemötande som ovan sa, är himla bra. Sen att göra så som du precis så modigt gjort, prata av sig. Inte vara duktig och ha fint på ytan utan bara säga som det är, det är skitjobbigt nu och jag skulle vilja ha hjälp! Alltså det är nog mitt bästa tips ändå, prata. Hitta andra som är lika öppna och som är villiga att lyssna. Jag är med dig, att vara förälder är verkligen himmel och helvete på samma gång ibland och jag tror att du kan tänka lite tonåring här nästan. Tipsar om Tonårsboken, den läser jag nu och skrattar och gråter högt. Så mkt jag kan relatera till både bland de yngre barnen, tonåringarna och de som är vuxna nu…

      • Anna Malmberg
        Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 23:03

        Ja jag inser att det är så viktigt att prata av sig, speciellt med andra föräldrar.Det är så viktigt att få dela, få känna igen sig, få klaga, gråta och skratta åt allt ihop. Bode kolla upp tonårsboken, känns precis som att det är det jag har här hemma nu.

    • Anna Malmberg
      Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 23:09

      Tack Mary, försöker så gott jag kan att behålla lugnet och tålamodet. Ibland märker jag verkligen skillnaden att det blir lättare men har fortfarande alldeles för lätt att tappa det. Men vet att det hänger så mycket på mig med. Och som du säger, lättare sagt än gjort. Men hoppas att vi ska kunna mötas tillslut och komma närmare igen efter denna tuffa period.

  • Malin
    Malin 8 juni, 2018 at 11:16

    Kan du inte “rymma” då? Inte för gott utan åkte iväg själv några dagar utan jobb och vila huvud och kropp? Bättre att “rymma” än att set brister helt.

    • Anna Malmberg
      Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 23:00

      precis vad jag faktiskt ska göra…jag och syster ska på weekend surfresa snart och känner att det är väldigt lägligt att få komma iväg några dagar! 🙂

  • Hannah
    Hannah 9 juni, 2018 at 11:16

    så mycket kärlek och igenkänning på detta, anna..!

    byt sex till drygt två bara, annars samma känslor.
    {och ibland, när jag måste gå ut i hallen och skrika
    i en dyna från trädgården tänker jag på att folk
    säger ‘små barn, små bekymmer. stora barn, stora
    bekymmer.’ pust..!}

    rymma utan drama och bara ett tag,
    – en högst återkommande dröm hos mig.
    : )

    varm kram..!

    • Anna Malmberg
      Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 22:58

      att dessa söta små kärleksbarn kan ta musten ur en så lätt! haha, vad kommer härnäst tro? Hoppas det kommer en lång lugn period innan nästa utvecklingsfas och trotsålder börjar!
      stora styrkekramar till dig finaste!
      <3

  • Elin
    Elin 9 juni, 2018 at 11:26

    Fasiken vad skönt att få läsa så ärligt om motherhood Anna. Jag har inga barn men det jag kom att tänka på när du skrev ”allt riktas mot bara mig”… Kan du och Joncha prata om det och komma på en gemensam strategi? Kan han till och med ta på sig att ta fler konfliktsituationer så du får vila lite ifrån dem? Eller händer dessa saker mest när du är själv med S?
    Stor kram, och bra att du pratar om det som andra har skrivit!!

    • Anna Malmberg
      Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 22:56

      Det riktas mest mot mig då vi har varit mest varandra det senaste halvåret. Joncha har både pluggat på heltid och jobbat senaste halvåret så därför har vi kommit närmare varandra och han testar mig mest. Men jag och Joncha kan absolut prata om det och vi försöker lösa det tillsammans. Det är en tuff period som jag vet är viktig i hans utveckling men gud vad slut man blir… haha
      stor kram fina du!

  • kajsa
    kajsa 9 juni, 2018 at 19:44

    Wow, ditt inlägg beskrev precis det jag känner. Jag har en 2,5-åring och det är en sån berg-och-dalbana! Jag känner så ofta att jag inte räcker till, att jag inte orkar vara den där starka och kloka föräldern. Men som med allt, så är det perioder. Jag vet ju inte med 6-åringar, men jag har hört att det också är en ålder då barnet går igenom en utvecklingsfas. Det var någon som sa till mig, att i alla relationer så behövs konflikter och problem för att relationen ska utvecklas och bli starkare efteråt. Men det är helt okej att bryta ihop. Jag tror på att vara ledsen och arg inför sina barn, inte hålla inne allt. Visa att man är en människa med känslor och brister också. Jag tror att du är en jättebra mamma, och det kanske är just därför han prövar dig så mycket! För att han vet att du alltid finns där oavsett. Villkorslöst.

    • Anna Malmberg
      Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 22:49

      Jag är glad att du kan känna igen dig, det är så viktigt tycker jag att veta att man inte är ensam om att gå igenom sådana här prövningar. Det är så lätt att känna sig värdelös och dålig men som du säger så är väl dessa perioder viktiga med i utvecklingen. Men åh vad jobbigt det är, haha! Styrka till dig! <3

  • Sofia
    Sofia 12 juni, 2018 at 15:34

    Åhh Anna – I know the feeling! Gånger 4. Och genom alla åldrar. Jag tror man kan läsa sig till allt och hitta lösningar ur smarta strategier som någon har forskat sig till men jag tror det allra vettigaste är att snacka om det som du gör nu. att vara ärlig inför andra och säga som det är, inte hymla liksom. ALLA vet hur det är, bara man är lite ärlig inför sig själv. Precis lika mycket som den stora och eviga kärleken till dem så kan det vissa stunder och dagar vara ett stormande krig. Och lika mycket som man konstaterar att det svänger från dag till dag och kommer andra dagar så är det ytterst jäkligt när man är i det. Jag tror att de ska kriga med oss, de bör göra det för att bli sina egna. De vet också exakt var de ska trycka till, vad de ska säga för att det ska kännas lite extra. Pjuuu, på en 15-åring och en året yngre. my goood alltså!! Alla mina barn har varit extra svajjiga i 6 årsåldern. Det är sjukt mycket som händer i dem. För övrigt tror jag att jag har sagt VARJE morgon den här terminen “jag orkar inte tjata, ni VET att ni måste gå upp, idag med” Såklart känner man sig inte som värsta skojsiga mamman då men va sjutton, skolan kallar.

    Du är en supermamma! Det kan jag lova dig flera gånger om! Sonny-Lou har det hur bra som helst! Igenkänning här kanske fast på en då 14-åring https://mokkasin.femina.se/som-ogras-krossar-asfalt-vaxer-hon-upp/

    Stor kram och styrka!!

    • Anna Malmberg
      Anna Malmberg 14 juni, 2018 at 22:44

      Åh tack Sofia! Dina ord stärker och skrämmer på samma gång. Ska detta aldrig ta slut…phuuu. ja det är så viktigt att prata om det, att inte bara försköna föräldraskapet som lätt sociala medier kan göra. Tjatar minst 100 gånger per dag och försöker prata pedagogiskt i lugn och ro med honom men än ser jag inga tecken på att det hjälper. Men vet ju att det är i perioder och att det nog blir bättre. Men så jobbigt när man är mitt upp i det. Styrkekramar till dig med bästa du! Du är en fantastisk mamma du med! Och ditt inlägg är magiskt vackert!!! <3

  • Hannah
    Hannah 4 juli, 2018 at 05:56

    Hej!
    Ser att du fått massa svar så kanske någon redan tipsat om Barn som bråkar av Bo Hejlskov mfl. Titeln är lite avskräckande, synd nog! Jag har en 4-åring som jag inte skulle säga bråkar men som har en vilja och självförtroende av stål. Jagg kände ofta ”hjälp! hur ska jag få honom med mig, inte emot mig”. Nu men framförallt när det börjar närma sig tonåren. Boken är fantastisk! Kändes som jag blev en bättre och mindre tjatande mamma på 2 dagar. Jag lyssnade på den som ljudbok.
    Kram
    Hannah

Leave your comment

Translate »