Monument Valley

Var tar tiden vägen undrar jag ofta. Som tex att det nu redan har gått
två och ett halvt år sedan vi reste i det stora Landet i Väst och jag fortfarande inte har
visat er alla bilder…
Vårt mål var Monument Valley, de dramatiska sandformationerna i gränsen mellan
norra Arizona och Utah där otaliga Westernfilmer har spelats in.
Vi körde från LA längs med historiska Route 66, där öde bensinstationer och byggnader
kantade vägen då och då och där vi oftast hade vägen helt för oss själva.
Enorma slätter, öken och berg bredde ut sig på båda sidor om den spikraka vägen
och det var svårt att ta in hur stort allt var och hur små vi själva kände oss.
Vi var hänförda av landets skönhet och hade svårt att förstå att vi nu var i
landet som fascinerat sedan barnsben.


Under fyra dagar körde vi denna långa strecka fram och tillbaka till LA.
Den första delen av resan postade jag för två år sedan (!) och den kan ni se här.


Älskar detta vackra landskap, aldrig blev resan långtråkig trots mycket tid i bilen.

Ett typiskt godståg for förbi som vi räknade var ca 3km långt!


En bakgata i Flagstaff


Just me & the road

Rostiga bilvrak mitt ut i ingenstans och ett vackert gammalt hus i
den turistiga spökstaden Oatman.

Vilda åsnor längs vägen


Anasazi Indian ruiner längs vägen


Mitt i Navajo Nation, Navajoreservatet är det största indianreservatet i USA och sträcker sig från
nordöstra Arizona, sydöstra Utah och nordvästra New Mexico . Många här lever utan el och vatten och livnär sig på jordbruk och att sälja handgjorda smycken till turister.  Navajofolket strävar efter att leva i harmoni med Mother Nature & Father Sky och här känner man verkligen stor respekt till naturen och Indianernas historia. Man vill bara vara så långt från telefoner och uppkopplingar det bara går
och ta in allt naturen har att erbjuda.


När de första bergstopparna blev synliga var det en sådan lyckokänsla som är svår att beskriva och vi skyndade på de sista milen för att hinna se solnedgången vid Monument Valley.


Och vi hann precis!


Känslan var obeskrivlig


Vi sov i Bluff norr om Monument Valley men klev upp tidigt för att se landskapet i dagsljus
och för att hinna köra så långt som möjligt den långa vägen tillbaka.

Denna stenformation kallas The Mexican Hat


Vi körde in på en enslig väg just där och lämnade bilen och begav oss upp på på de röda kullarna.


Bara vi, mitt i naturen men en coyote springades mitt framför ögonen på oss!
Kan det bli bättre än så!


Min vackra cowboy 


Jag köpte en handgjord ring av en Navajoindian efter vägen. Jag kallar den ökenblomman
då jag hittade små blommor som på pricken såg ut som den när vi klättrade på de röda kullarna.
Jag tatuerade sedan in Desert Flower på armen i LA som ett minne från vår resa. Jag hittade dessutom
en liten smal landsväg som hade namnet Desert Flower Rd. Hur vackert är inte det!
Det fick bli mitt signum.


På vägen tillbaka stannade vi till i Tuba City och hittade en Indianmarknad där vi nog var de enda turisterna. Jag köpte världens godaste grillade majskolv med vitlök och Joncha hittade två par westernboots. En kort bit därifrån såg vi en enkel skylt längs vägen där det stod “Dinosaur Tracks”.
Trots att skylten ser väldigt hemmagjord ut är faktiskt spåren riktiga, dock finns inga Tyrannosaurus Rex spår som guiderna säger och äggen är tydligen inte heller äkta. Met det finns flera hundra spår som verkligen är riktiga (!) och de sägs ha upptäckts i början på 1900-talet när vägbyggen gjordes i området.
En Navajoindian som är hög på jag vet inte vad visar oss runt och berättar hans historia
och om hur mycket han älskar detta land men det mörka förflutna har satt sina spår även i honom
och han visar tydligt sin bitterhet och frågar oss om vi har något i tablettform vi kan ge honom.
Givetvis har vi det inte och han muttrar att de vita tagit över hans land. Det är inte svårt att förstå hans
bitterhet och det gör ont i mig att än i dag sitter denna historia så djupt rotad i Indianernas ättlingar.

 


På vägen tillbaka mot LA stannade vi till igen i Mojaveöknen.
Vårt vatten var slut, det var över 40 grader varmt och ett tjafs som tog ut sin
rätt mitt i öknen med ord som skreks ut i det milsvidda öde landskapet och fick lungorna att kunna andas lättare trots den dallrande hettan. Inte långt senare blåste irritation och tårar bort i den magiska ökenvinden och vi återförenades och satte på bilradion på hög volym och dansade sedan
så ilskan byttes mot lyckorus. Denna stund kommer jag aldrig glömma.


Ett inlägg från vår resa till Joshua Tree lovar jag att visa er snart!


1 Comment

Leave your comment
  • ylva borg
    ylva borg 10 december, 2018 at 13:30

    Wow, vilka fina bilder, en riktig drömresa!

Leave your comment

Translate »