Vår

Våren är här med sin pånyttfödelse. Samtidigt är döden närvarande. Igår, när jag la Ossian, frågande han flera gånger med gråten i halsen “Var är morfar? Ska du också dö mamma? Jag saknar morfar”. Jag har läst om hur svårt det är för ett litet barn att ta döden till sig men Ossian har i alla fall förstått att det är något definitivt, något som man aldrig kommer tillbaka ifrån. Jag försöker trösta honom med orden jag lånat från en vän. “Jag ska leva jättelänge, jag ska bli så gammal och det ska du också bli”. Men de orden lugnar inte honom. Han vill ha en garanti på att jag inte ska dö. Till slut säger jag de orden fast jag vet att de inte är sanna. Först då kommer han till ro och kan somna. Jag torkar hans fuktiga kinder och sedan mina egna. Saknaden efter min pappa Jotte gör ont, han har varit borta i fem månader nu. Samtidigt känns han fortfarande så närvarande. Jag hoppas det är en känsla som kommer att bestå. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Ibland med sorg, ibland med glädje och alltid med kärlek.