Vackert och påfrestande

De senaste dagarna har Ossie gått in i en ny utvecklingsfas. För första gången märker jag av det tydligt. När jag går mer än några meter från honom visar han tydligt sitt missnöje. I min app om bebisens utveckling läser jag att han är rädd för att bli övergiven. På kvällarna somnar han inte tidigt som han gjort de senaste månaderna. Han drömmer mardrömmar och vaknar skrikande. När vi sover ligger han tätt intill mig och hans små fingrar stryker min hud, som att han vill försäkra sig om att jag är där. Det är första gången jag känner att jag är allt för någon. Det är både vackert och påfrestande på samma gång. De där timmarna jag behöver för mig själv på kvällarna försvinner och jag stannar uppe allt för länge för att få dom. Det är inte mycket jag egentligen behöver göra men när jag inte hinner med dessa ting känner jag stressen komma. Det är svårt att se det som en produktiv dag när jag bara hunnit med att tvätta och laga mat. Jag funderar hur det kommer bli när han börjar på dagis nästa år. Kommer de där timmarna jag får till att arbeta och möjlighet till att träna kännas långa eller korta? Just i denna stunden längtar jag efter något så enkelt som att få gå ett yogapass och att lösa in det där presentkortet jag fick förra året på min babyshower på en timmes massage. Det är många som erbjudit sin hjälp och jag inser att jag måste bli bättre på att ta emot den. I min byrålåda finns det en liten låda som är fylld med lappar från mina vänner på allt möjligt från barnpassning, fika, leverans av barnmat och till och med något som heter vinakuten. Imorgon ska jag sätta mig ner och läsa de små lappar som jag fick när jag fortfarande var gravid. Det finns så mycket kärlek där jag måste börja bjuda in.


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »