Tystnaden

Jag tar min kopp kaffe och sätter mig i tystnaden. Jag låter den omsluta mig och det känns mjukt och harmoniskt. För bara några år sedan var det svårt att vara i den. Jag stängde ute den, ofta med musik. Att bo tillsammans med ett litet barn och en man som dessutom studerar hemifrån har förändrat mig. Tystnaden har blivit er raritet, något speciellt. Jag uppskattar den och längtar efter den. Ett par dagar i vecka lämnar Calle på förskolan och jag får den där morgonen tillsammans med mig själv. När ensamheten är mitt val och inte påtvingad trivs jag i den. Jag vet att det är en tid nu när många människor känner sig isolerade. Det påminner jag mig om i de stunder då jag känner en irritation blossa upp. Jag får lov att känna det jag känner, det är min verklighet, men jag vet att tacksamheten över min familj väger tyngre än något annat. Jag säger ofta just det till Calle, att jag är tacksam för honom. När jag försöker föreställa mig ett liv utan honom går det inte. Visst hade det funnit mer tystnad men inte den typen jag kunnat njuta av.

Självporträtt, Kapstaden 2017


1 Comment

Leave your comment
  • Mathilda
    Mathilda 27 maj, 2021 at 22:14

    Så var det för mig med – avskydde tystnaden förut. Nu älskar jag och värdesätter den! Oerhört vacker bild, dessutom!

Leave your comment

Translate »