Två år av moderskapet

Midvintersolståndet kommer alltid vara magiskt för mig. Det var under det dygnet som Ossian kom till världen. Jag klev in i ett rum som jag hade försökt föreställa mig men som jag i efterhand vet bara går att förstå när du väl är där. Det första året var omvälvande med långa dagar då jag ofta kände mig rastlös.Tröttheten från den störda sömnen var alltid närvarande och emellanåt förlamande. Samtidigt så ersattes en stor sorg av en stor kärlek. Jag kände att jag var på rätt plats i livet och fann en ny typ av styrka och mening. Såhär i efterhand hade jag kunnat ta emot mer hjälp av mina närmsta det där första året. Inom mig fanns en känsla av att jag skulle klara allt själv. Jag var ensamstående och kanske skulle jag alltid vara det. Det var jag och Ossian mot världen. Trots den inställningen började jag försiktigt dejta när Ossian var åtta månader. Jag hade fortfarande en längtan efter kärleken även om jag inte var optimistisk. För snart ett år sedan träffade jag Calle för första gången. Livet förändrades snabbt efter den där dejten som varade nästan ett dygn. Jag är tacksam att vi hann ses precis innan Corona slog till på allvar. Livet är så mycket mer med honom i det. Det här andra året har passerat förbi i ett mycket snabbare tempo. Hur kan Ossian redan var mer än två år gammal? Vart tar tiden vägen? Vissa stunder är det fortfarande surrealistiskt att jag är en mamma. Dagarna delas mellan arbete och familjeliv. Jag kan ibland känna mig otillräcklig som vän men inte i min roll som mamma. Corona har gjort att Ossie, Calle och jag har hamnat i en egen liten bubbla. Jag är inte längre rastlös och även om jag inte får sova hela nätter ännu går det inte att jämföra tröttheten. Förskolan och Calle gör det möjligt för mig att arbeta igen och jag mår så himla bra av att få skapa. Jag har inte längre någon rädsla över hur jag ska få livspusslet att gå ihop.

Läget i världen är kaotiskt men det bor en harmoni här. Min kärlek till Ossian är likt rötterna på ett träd som bara rotar sig djupare och djupare ner. Visst finns det stunder som är tuffa, han är trots allt i trotsåldern, men jag längtar inte ut ur det där rummet jag klev in i. Att få växa som människa är både viktigt och vackert. När jag tittar på bilderna här nedan så tänker jag att det må vara samma skog men det är verkligen inte samma kvinna.

 


1 Comment

Leave your comment
  • Ulrika
    Ulrika 28 februari, 2021 at 11:30

    Så vackert skrivet (och fantastiska bilder). Kan relatera mycket till den där kontrasten – världskaoset omkring och det liksom rotade i att vara mamma mitt i allt det.

Leave your comment

Translate »