Sonsken

Det slår mig en morgon när jag vaknar bredvid honom. Detta är den första våren på länge då jag inte har ont i hjärtat. Av någon anledning är det just på våren som jag fått de flesta av mina sår. Men det bor ingen ångest i min kropp nu. Om jag anstränger mig kan jag minnas hur det känns, det där stora obehaget och rastlösheten. De senaste åren har jag blivit bättre på att ta hand om mig själv och att lyssna inåt. Jag har lärt mig identifiera en känsla och hur jag bäst bemöter den. Det där dekadenta och självdestruktiva lockar mig inte alls, det är oattraktivt. Jag vill bara må bra och kunna njuta av livet. Jag vet vilka val som gör mig balanserad och när den lilla rösten dyker upp som försöker viska destruktiva tankar kan jag för det mesta be den hålla käften. Jag tillåter mig själv att drömma men kan samtidigt uppskatta det som finns framför mig nu. Det faktum att jag blivit mamma gör det lättare att vara här och nu. Idag är det fem månader sedan jag låg i badkaret i Ystad och growlade ut honom. Varje dag blir han mer och mer en liten människa. Han ler mot främlingar och skrattar högt när vi busar. När jag försvinner bort några sekunder i tanken märker han det direkt och talar om det. Han älskar att hålla mina händer, speciellt när han ska sova. Långsamt känner jag hur ett sår helt håller på att försvinna. Jag har honom att tacka, mitt lilla sonsken.


02 Comments

Leave your comment
  • Mia Anderberg
    Mia Anderberg 23 maj, 2019 at 09:24

    ❤️ Åh kära Isabell. Du sätter ord på något som även jag kände när jag fick mitt första barn. Ett lugn. En vändning. Ett nytt liv. Så underbart. Här jag nu 13 år senare. Hel.

    • Isabell N Wedin
      Isabell N Wedin 26 maj, 2019 at 22:19

      Åh så fint att läsa din kommentar Mia! <3 Ni ser ut att ett så himla gött liv 🙂

Leave your comment

Translate »