Snö i april

För ett par veckor sedan sa jag farväl till den plats jag kallat mitt hem i över 7 år. Det var ett känslofyllt farväl, den där sista dagen jag var i lägenheten på Norra skolgatan. Jag stod på den plats mitt vatten gick 2018 och sa jag ett tyst tack för alla dessa år. Det är mycket som har skett under de där åren, det sitter mycket i de där väggarna. Jag har ett par tunga minnen men framför allt är det en plats som andas värme och kärlek. Även om det känns rätt att ha flyttat till Kirseberg för ett liv med Calle så skaver det lite samtidigt. Norra skolgatan har länge varit min trygga plats och det var Ossies första hem.

Idag cyklade jag förbi lägenheten och jag såg min gamla spis och rester av köksgolvet utanför porten. Lägenheten totalrenoveras nu och jag undrar varför det gör ont i mig att se det där. Allt är i ständig förändring, jag vet det, men att släppa taget har aldrig varit min starka sida, jag är en nostalgiker. Att se lägenheten tom den där sista dagen hjälpte. Den där energin jag hade skapat var inte kvar, det var inte mitt hem längre. Jag vet att jag är på rätt plats men jag känner en sorg och jag tänker att den måste få finnas. Kanske är det påminnelsen om förgängligheten som griper tag i mig.

 


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »