Rastlösheten

Rastlösheten griper tag i mig och jag går och går. Jag har faktiskt till och med börjat springa och det var många år sedan sist. Jag har svårt att sitta still på dagen, min kropp skriker efter rörelse. Innerst inne vet jag att det är mig själv jag försöker fly ifrån. Jag har för mycket tid att tänka, min värld är så liten just nu. Förut kunde jag fylla mina dagar med arbete och koppla ifrån. Jag är understimulerad och jag har svårt för att bara vara. När jag är med Ossie, vilket jag är i princip hela tiden, blir det en annan slags närvaro som tvingar mig att möta tankar jag annars kunnat stänga av. Jag gör planer flera dagar framåt för jag känner att det gör mig lite lugnare. Jag har alltid älskat att planera och ibland är det just den delen jag tycker mest om, inte att faktiskt genomföra det jag tänkt. Efter att ha läst Omgiven av idioter vet jag att det är typiskt för min gula färg. Det slår mig en morgon att jag inte mediterat på länge. Så efter yogarutinen i parken när Ossie somnat tar jag upp mobilen och går in på Breath. Jag skriver in min sinnesstämning och får upp en meditation som appen rekommenderar att jag gör. Den handlar om tacksamhet och varar bara några minuter men den lugnar mig. Molnen på min himmel skingrar sig något. På vägen hem lyssnar jag på en ljudbok om rädsla och om hur när vi människor försöker göra något nytt aldrig kan misslyckas för vi kan bara återvända till samma plats där vi startade. Fast vi gör ju ändå inte det, vi samlar på oss nya erfarenheter på gott och ont, vi hamnar någon annanstans. Just nu befinner jag mig i början av något, jag har vågat lämna min comfort zone för jag känner en längtan efter mer. Det är både skrämmande och spännande. Jag känner att det är en förändring på väg och jag välkomnar den. Vart förändringen än tar mig, vart jag än hamnar så har jag Ossie i min famn och det känns tryggt. Det kanske inte är lika lätt att älska mig nu, den som jag i framtiden kommer släppa in kommer inte komma i första hand. Men jag känner en tilltro att för rätt person spelar det ingen roll och mitt hjärta är stort.


1 Comment

Leave your comment
  • Amanda-My Ahlström
    Amanda-My Ahlström 22 september, 2019 at 21:52

    Din text, dina tankar. så mycket igenkänning.. Börjar nästan gråta

Leave your comment

Translate »