I samband med att tulpanerna vissnar tänker jag på mötet.
Det som är det enda som egentligen återstår.
Av vikt.
En del av dem flyter viktlöst in under huden, och lämnar aldrig.
Det kan vara minnet av ett rörelsemönster.
En förställd röst.
Eller bara ett sätt att dela tystnaden.
Jag tänker att de människor vars närhet jag trotts allt saknar.
Är alldeles för många.
4 Comments
enannanhelena
6 februari, 2015 at 16:59Mm. Och ibland kan jag bli ledsen över det faktum att det finns så många fina människor som man aldrig kommer att få möta. Inte ordentligt. Inte i det här livet.
Men å andra sidan har så många andra, fina möten skett i den här nya världen. Här mötte, möter jag ju dig.
/helena
gabriella
7 februari, 2015 at 14:26OJ Minna! som du just skrev ord som har varit inom mig den senaste veckan! tack för att du förde dem ut i skrift <3
O som första skrev här…..alla de man hade velat träffa som sått frön inom <3
Tack för att du är du Minna!
Anna
8 februari, 2015 at 19:52Hu. Jag saknar dig!
Tuva Minna Linn
17 februari, 2015 at 18:03Dito :,(