De vi en gång var finns inte kvar. Vi har förvandlats, blivit spöklika gestalter som virvlar vilt omkring i mitt medvetande. Bleka vålnader av en dröm som smulades sönder. En vision som vittrade bort. Spreds som blomblad för vinden.
Din hud mot min var en rasande eld som skulle givit liv. Det som skulle bli tog ju aldrig riktigt fart och sakta men säkert bleknade den som var du. Jag stod vid sidan om och såg hur du försökte gömma dig i mörkret och låta stormens mörka moln omsluta dig. Full av stormen. På bristningsgränsen.
Sakta men säkert tynade du bort. Blev ett med sommarkulissen som allt eftersom tiden gick skiftade färg. Från färgsprakande livfull till gråskala. Dimmigt dunkel. Tusen nålar, tusen tårar. Och hundratusen stålar.
Den tiden i vårt liv tog en del av dig och den du var.
Den tiden i vårt liv tog sin beskärda del av mig. Kanske har vi bara inte riktigt bearbetat den? Kanske lät vi den bara kvävas under lyckliga skratt och en försäkran om att allt var fint och bra.
För vi revs ju aldrig itu. Vi stod stadigt kvar.
Men vi var trasiga.
