Vilka får ta plats i berättelsen och hur pratar du?

I mitt jobb på OLIKA ger vi ut normkreativa och inkluderande böcker, främst till barn och ungdomar och det här är verkligen något jag brinner för att dela med mig av. För det är så viktigt.

Om du ingår i normen tänker du antagligen inte så mycket på det alls, det innebär ju att du passar in i de osynliga regler som finns omkring dig. Om du inte ingår i normen däremot, så är du oftast väldigt medveten om det. För det betyder att du står utanför det som förväntas, du är annorlunda på något sätt.

När det kommer till barnlitteratur finns det redan mängder av böcker med stereotypa framställningar av hur flickor, pojkar, kärlek och familjekonstellationer osv är och förväntas vara. Genom att lägga till fler berättelser vill vi ge barn och människor förebilder, möjligheten till identifikation, större handlingsutrymme att vara sig själva.

Våra böcker handlar inte om barn som har två mammor, barn som har mörk hudfärg eller pojkar som gillar klänning. Böckerna handlar om syskonbråk, vardagssituationer och storslagna äventyr, precis som vilken barnbok som helst. Att barnet i boken har en familjekonstellation utanför normen eller gillar kläder utanför vad som förväntas – är bara självklart. Det är inget som diskuteras som något ovanligt. Vi normaliserar genom att inkludera.

 

 

I vardagen finns det så många situationer och ordval som många inte reflekterar kring, men som gör stor skillnad när det kommer till just inkludering. Hur ofta har du sagt, eller hört någon annan säga:

  • Vad heter din mamma och pappa?
  • Vad heter din flickvän/pojkvän?

Om vi istället skulle säga:

  • Hur många föräldrar har du? Vad heter din/dina föräldrar?
  • Har du någon partner? Vad heter din partner? Vad heter hen?

Detta kanske känns som en liten detalj för vissa (då ingår du antagligen i normen), men är avgörande för andra. Genom orden vi väljer kan vi inkludera fler. Barn som har två mammor eller två pappor, en förälder, en stjärnfamilj, en partner av samma kön. Att inte förutsätta att det är på ett visst sätt. Att som barn inte behöva förklara sig, alltid känna att deras liv är udda eller annorlunda, för dem är det ju deras liv och verklighet.

Min syster berättade om när hon var hos läkaren med sin dotter för att göra ett allergitest. Sjuksköterskan frågade hur det är med föräldrarna, om pappan har någon allergi? Min syster förklarade att hennes döttrar inte har någon pappa, utan en donator. Men sjuksköterskan envisades med att prata om donatorn som en pappa till barnen. Och ni förstår ju förvirringen för en femåring som inte har en pappa utan två underbara mammor – som är det självklara för henne. En donator är inte samma sak som en pappa. Att sjukvården inte har kunskap om hur de ska prata med människor som lever utanför normen är verkligen bedrövligt. Eller vad säger ni? Men det här språket finns ju överallt.

Vi har alla ett ansvar i hur vi pratar med människor vi möter, att tillsammans bredda normer, inkludera, göra jämställdhet och jämlikhet.

Så nyfiken på att höra era tankar, dela gärna med er ♥️


02 Comments

Leave your comment
  • Erika
    Erika 17 maj, 2021 at 21:49

    Jag var själv totalt normtypisk innan och tänkte knappt alls på detta, tills jag fick mitt andra barn som visade sig ha en sällsynt diagnos, och en helt ny värld öppnade sig. Välkomnar detta sååå mycket!! <3

  • Mathilda Lindqvist
    Mathilda Lindqvist 17 maj, 2021 at 23:18

    Så värdefullt.!

Leave your comment

Translate »