Begränsningar

Här kommer del två i min serie om Separation. Den första delen hittar du här.

Texten kom till i våras när jag äntligen fick tid att tänka, känna och blicka tillbaka. Så innerligt tacksam över att vara på en annan plats nu, ödmjuk inför möjligheten att göra det jag vill. Och fullt medveten om att det är alldeles för många som upplever den här sortens stress och känslan av att inte ha några val. En extra stor kram till alla som känner igen sig i mina ord.

<3

 

Begränsningar

Jag sitter på tåget på väg från grannstaden. Lika full av inspiration som utmattad inombords. Det spritter i bröstet när jag får möjlighet att komma iväg, möta nya människor, promenera på främmande gator och andas in annan luft. Samtidigt pockar en annan känsla på. Jag sover dåligt om nätterna, vaknar med hjärtklappning och kan inte somna om. När klockan ringer vaknar jag oftast med huvudvärk och en trötthet som aldrig går över.

Sakta ner Nanna, viskar en inre röst, du vet vad du behöver för att må bra. Ja, jag vet så väl vad jag behöver, ändå står jag kvar på samma ställe och stampar. Genom dagboksanteckningar blir det tydligt för mig att jag befann mig på samma plats, i samma syrefattiga bubbla, för ett år sedan. För flera år sedan.

Varje morgon ringer väckarklockan två och en halv timme innan jag ska vara på jobbet. Mellan gröttallrikar och komplicerade önskeflätor, tandborstning, syskontjafs, påklädning och gympapåsar flyger jag mellan rummen. Försöker fixa till mig själv de sista kritiska fem minuterna innan vi måste låsa och springa till spårvagnen. Lillasysters förskola ligger en hållplats åt ena hållet, storebrors skola två hållplatser åt andra hållet och mitt jobb åt ett tredje håll. Jag har inget körkort så det är kollektivtrafik eller gå som gäller oavsett väder eller tidsmarginaler.

När jag väl anländer till mitt jobb för att ta hand om en hel hop andra barn, vill jag helst låsa in mig på toaletten och gråta. Det är som om jag redan förbrukat dagens energiranson, fast dagen inte har börjat ännu. Jag håller undan huvudet när jag möter en kollega i hallen, vill inte visa hur skör jag känner mig, rädd att jag ska rasa, fast det är just det jag redan gör.

När du lever i tvåsamhet och inom normen reflekterar du kanske inte över hur mycket som ingår. Saker och ting i vardagen är så självklara att du inte behöver fundera över hur det skulle vara utan. Om du lever i en jämställd relation hjälps ni åt att lämna och hämta barnen. Ni roddar aktiviteter, lek med kompisar och kalas tillsammans. Ni delar på hemmets sysslor och kostnader, det tråkiga och det roliga. Kanske turas ni om att prova era vingar, våga testa en idé och gå ner i arbetstid eller studera vidare.

Jag vet att jag skulle må bäst av att gå ner i arbetstid och ge kreativiteten större plats. Jag önskar att jag hade möjlighet att hämta mina barn tidigare och hålla dem nära på mina veckor. Jag längtar efter att vara den lugna, utvilade, glada mamman till mina barn. Jag skulle vilja studera vidare. Skulle vilja ha utrymme att göra det som känns bra och rätt och inte bara göra det jag måste.

Jag vet att jag är nära att gå in i väggen nu, kanske är jag redan där. Ändå vågar jag inte stanna upp. Jag har inte råd att backa eller pausa, inte råd att lita på någon annan och riskera att stå utan pengar från försäkringskassan. Jag har bara mig själv att lita på och samtidigt är jag livrädd för konsekvenserna om jag fortsätter i samma riktning.


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »