Dagarna med Apelviken

Taket som tillhör den här våningen  i Vasastan får mitt hjärta att slå dubbelslag. Rymden, känslan och alla detaljer med för den delen. Dessutom är de som bor där väldigt härliga.

De senaste dagarna har jag och Tove jobbat med bilder till Hannas tredje tapetkollektion som har fått namnet Apelviken.

Våningen vi hyrde har ett par otroligt vackra kakelugnar. Jag undrar just vem som kom på alla dessa välarbetade detaljer och mönster en gång i tiden.

Det här kan vara en av de finaste kakelugnar jag någonsin sett… färgställningen och den skaparglädje som den utstrålar.

Stans mysigaste blomsterbutik Floramor och Krukatös kom med en underbar leverans med blommor och kvistar första fotodagen. All den tid och engagemang som Floramor lagt i det här projektet, från att hitta den rätta färgen på dahliorna till att binda buketter och plocka höstiga grenar mitt i juni från sin egen trädgård, gör mig alldeles varm inombords!

Två favoriter från mitt eget hem fick följa med, Eduards Kuvert och boken om Anders Zorn.

Från Jotex lånade jag en sittpuff i sammet med fransar. Det är så fint att få följa Hannas skapandeprocess inför varje tapetkollektion, vad hon tänker sig för bilder i huvudet, vem hon har i åtanke eller har inspirerats av när hon ritade sina mönster. Av någon anledning känns den där sittpuffen väldigt mycket Apelviken för mig.

Kollektionen kommer ut till hösten och första dagen vi fotade var regntung och grå. Efter en månad med högsommar kändes det faktiskt som en höstdag på riktigt och var inte så svårt att föreställa sig en septemberdag inombords. Andra dagen däremot strålade solen in genom de höga gamla fönstren och vi fick lov att ha båda balkongdörrarna på glänt för att inte få värmeslag.

Lunchen åt vi på den ena balkongen med utsikt över Vasastans takåsar där vi lyssnade till stadens alla ljud. Jag hade nästan glömt bort hur det känns att höra biltrafik, ambulanssirener, spårvagnar och vägarbeten som en naturlig del i bakgrunden. Då och då körde överfulla studentflak förbi nere på gatan. Deras glädjesång gav mig rysningar, just för att det kändes så hoppfullt och fint.

Tredje dagen var vi hemma hos mig och fotade inspirationsbilder till tapetboken. Sån kontrast ändå, att lyssna till fågelkvitter som inte överröstas av all trafik, och att gå runt i våra pyttiga rum med hälften i takhöjd som våningen i stan. Jag tycker verkligen om båda delarna.

Inemellan hann vi med att prata lite fototeknik och Tove lärde mig några nya inställningar i kameran. Jag försökte suga åt mig så mycket jag bara kunde av hennes kunskap och öga för ljus och skuggor.

Där står hon i prickig kjol i vårt vardagsrum och fotar en bild som ska kännas höstig, trots sol och 25 grader varmt utomhus. Efter ett par månader med Apelviken i huvudet så känns det faktiskt lite tomt inombords just nu. Trots det kunde de här dagarna inte ha slutat på ett bättre sätt. När jag kramade Tove hejdå och gav henne några pioner från den stora busken i trädgården log jag mer än jag gjort på länge <3


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »